Därför ska du aldrig underskatta en kulturtant

Journalisten Lisa Boda har gett sig i kast med ett av de mest laddade epiteten i svensk kulturdebatt: kulturtanten. I boken ”Dom kallar oss kulturtanter”, utgiven på Romanus & Selling, undersöker hon vad begreppet betyder i dag och hur det har vuxit fram. Boken är på 304 sidor och innehåller reportage, litteraturanalys och samhällsskildring. Boda är själv en del av den värld hon skildrar, vilket ger texten närhet.

Redan titeln signalerar ambivalens. ”Dom kallar oss kulturtanter” handlar om hur en grupp människor definieras av omvärlden, men också om hur de själva förhåller sig till ordet. Epitetet har länge använts både som skällsord och hedersbeteckning. Begreppet har ofta använts för att förminska, men också burit på en självklar stolthet. Boda intresserar sig för glappet mellan dessa föreställningar. Hon följer begreppets framväxt i offentligheten och gör nedslag i den verklighet där dagens kulturtanter verkar.

Ett av bokens mest centrala porträtt är Eva Bünger, en ärkekulturtant i Berg i Småland. Berg ligger i en bygd med starka litterära traditioner. Här finns författaren och samhällskritikern Elin Wägners gamla hem Lilla Björka, som i dag fungerar som ett levande kulturhus för både boende och besökare. I den miljön växer bokcirklar, stickkaféer och samtal fram. Boda visar att kulturtanten inte är ett storstadsfenomen. Den ideella kulturverksamheten finns över hela landet och bärs ofta av människor som arbetar i det tysta. Många av dessa verksamheter lever på eldsjälar, och Boda ger dem ett ansikte.

En bärande tes i boken är att den äkta kulturtanten inte är en högbrynt förståsigpåare. Hur mycket teater, litteratur och konst hon än har tagit del av skulle hon aldrig försöka uppfostra någon i frågor om smak eller bildning. Att förakta en annan människas preferenser, oavsett om det gäller haikudikter eller schlager, är en dödssynd. Den som gör det är en falsk kulturtant, menar Boda. Det är en uppfattning som kan te sig motvalls i en tid när kultursfären ofta beskrivs som tävlingsinriktad och statusmedveten. Hennes kulturtant har inget behov av att sätta sig över andra. Tvärtom är toleransen kärnan i det hon kallar äkta bildning.

Boda understryker också att kulturtanten besitter en styrka som lätt misstas för vekhet. Genom litteratur och teater har hon mött brottslighet, förlust, sexualitet och moraliska dilemman i sina mest extrema former. Inlevelseförmågan är en form av kunskap. Därför bör ingen underskatta kulturtantens integritet. Den som går för långt kan snabbt få erfara att en leende och vänlig människa kan stå på sig med stor skärpa. Boda uttrycker det som att beläsenhet och erfarenhet är potenta vapen. Det är en kunskap som inte mäts i betyg eller examina, utan i förmågan att leva sig in i andra människors villkor.

Boken rymmer också en bredare kartläggning av kulturtantsfaunan. En kulturtant kan vara i alla åldrar och alla kön, skriver Boda. Hon ägnar ett underhållande avsnitt åt manliga kulturtanter, däribland en man som tatuerat in epitetet på sin kropp. Och hon ser en växande grupp unga kulturtanter, från högstadieåldern och uppåt, som känner till Lena Nyman, har läst Dostojevskij och gärna handarbetar. I skuggan av larm om sjunkande läsförståelse och minskat bildningsintresse blir det en kontrast till samtidens oroliga rapporter.

”Dom kallar oss kulturtanter” är ingen vetenskaplig avhandling. Boken är snarare en associativ och personligt präglad exposé över ett fenomen som vägrar försvinna. Texten är tät av referenser och lästips, och den utvecklas i sidospår snarare än i strikt kronologisk ordning. Den vill inte fastställa en gång för alla vad en kulturtant är, utan visa hur många skepnader den kan anta. Boda har beskrivit arbetet som en jakt på kulturtantens själ, och resultatet pekar i en tydlig riktning: arten mår bra och tycks anpassa sig till varje ny tid. Boken är närmast att betrakta som ett försvar för en människotyp som gång på gång avfärdats som fånig, men som fortsatt att vara bärare av samtal, läsning och eftertanke.

Utgivningen kommer i ett läge där frågor om läsning, bildning och kulturens värde diskuteras alltmer, både i skolan och i kulturpolitiken. Bodas bok är inte ett debattinlägg i första hand, men den ger ändå en påminnelse om att kulturens bärare ofta är många fler och mer komplexa än vad de allmänna föreställningarna antyder.