David Wiberg: ”En kärlekshistoria” fick mig att våga bli Linnea på scen

En solig sensommardag i början av 2000-talet slog sig David Wiberg ner för att se Roy Anderssons klassiska film ”En kärlekshistoria” för första gången. Han var strax under trettio år, befann sig i en relation på väg mot sitt slut, och kände sig både fysiskt och kreativt uttömd. Det han inte visste var att filmupplevelsen skulle komma att förändra hans konstnärliga uttryck för alltid.

Wiberg var vid tidpunkten en del av humorkollektivet Varanteatern, som just hade avslutat Kalasturnén 2002 – en landsomfattande sommarturné med den osannolika uppställningen Kent, Thåström, Hellacopters, Mando Diao och Varanteatern. För att kunna konkurrera med öronbedövande ljudanläggningar och berusade festivalpubliker hade kollektivet integrerat musikaliska akter i sina föreställningar, eller ”spelningar” som de kallade dem.

Det var inför en spelning på Arvikafestivalen som karaktären Linnea såg dagens ljus. Tanken var att en typisk festivaltjej skulle hoppa upp på scenen under gruppens Kent-parodi Knut. Iklädd svart kjol, orange träningsjacka, svartvita Pippi-strumpbyxor, vinröda Dr Martens och mörklila peruk tog Wiberg sina första stapplande steg som Linnea.

Karaktären blev snabbt en del av gänget bland Varanteaterns ”roliga gubbar”. Penseldragen var breda, med öppna dörrar om veganism och feminism. Till Kalasturnén fick hon sitt eget band – riot grrrl-kvartetten Cipramil som framförde sin enda låt ”Lipstick libido”.

Men efter turnén var Wiberg helt slutkörd. Kvällspressen hade vanemässigt sågat kollektivet och undrat vad de hade på festivalerna att göra. Han var frustrerad och desillusionerad. De larmiga festivalerna hade tvingat fram en publikfriande, brötig typ av humor med högt tempo och manus strösslade med invektiv och könsord. Wiberg längtade efter nyanser och subtiliteter, efter skämt så nedtonade att de knappt uppfattades som skämt. Och framför allt längtade han efter tystnad.

I detta tillstånd slog han sig ner framför Roy Anderssons debutfilm från 1970. ”En kärlekshistoria” handlar om tonåringarna Pär och Annika som träffas, fattar tycke för varandra och blir tillsammans efter vissa förvecklingar, allt mot fond av en desillusionerad vuxenvärld.

Några år tidigare hade Wiberg sett Anderssons succéartade återkomst ”Sånger från andra våningen”. Bildspråket knockade honom, men han hade svårt för tonen och det manierade sättet att prata. Men redan under den inledande scenen av ”En kärlekshistoria” förstod han att det handlade om något helt annat.

I öppningsscenen sitter en medelålders man, Pärs far, med en telefonlur i handen utan att säga någonting. När han till slut börjar prata gör han det med knappt synliga läpprörelser utan att man uppfattar ett ord, delvis därför att han sitter bakom ett glasfönster, delvis för att hans röst dränks av radion och en mansröst som återkommande utstöter ett kort, hårt ”Ha!”.

En bekant känsla spratt till i Wiberg. Under förtexterna, när Pär glider fram på sin moped genom ett genomromantiskt förortsstockholm och blir omkörd av en glassätande cyklist utan att det görs någon poäng av det, förstod han vad det handlade om: lycka. Ett vanligt missförstånd är att man måste skratta för att uppleva storartad humor, menar Wiberg. För honom handlar det lika ofta om en stark lyckokänsla.

Det finns en rad scener i filmen som inspirerat honom, både när det kommer till humor och dialog. Papporna som samtalar om olika gitarrstycken, den hastigt backande och för handlingen ovidkommande Saaben i bakgrunden, närbilden på Annikas mamma som skriker ”Nej!” med papiljotter i håret och abrupt avbryter den legendariska återföreningsscenen.

Men en scen trumfar dem alla. Dagen efter ett disco där Pär och Annika sett varandra utan att våga ta kontakt, sitter Annika och hennes bästa kompis i köket. Mot slutet av scenen, efter att kompisen läst högt ur en relationsspalt och Annika trätt en korg över huvudet, pratar de så tyst och försiktigt att det knappt går att uppfatta vad de säger.

Lyckokänslan fortplantade sig i kroppen och skar sig mot vetskapen om att han befann sig i två dysfunktionella relationer. Det var då beslutet fattades: att en gång i livet stå ensam på en scen som Linnea.

Det tog några år innan det blev verklighet. Efter att Wibergs flickvän dumpat honom och projektet Varanteatern runnit ut i sanden fanns ett premiärdatum för monologen ”Svart tulpan”. Linnea hade utvecklats till hans mest älskade karaktär. Förutom bekräftelsebehovet drevs han av en stark aversion mot alla manliga komiker som genom åren klätt ut sig till kvinnor och vunnit billiga poänger på ekivoka skämt med genomborrande falsettröst.

Wiberg ville göra en ny, hypernaturalistisk och nedtonad typ av komiskt människoporträtt, inspirerat av Ann-Sofie Kylins och Rolf Sohlmans finstämda spel i Anderssons film. Han beslöt att mask och kostym skulle vara så trovärdig som möjligt, med den naiva ambitionen att publiken skulle tro att de såg en 16-årig tjej på scenen, inte en 35-årig man.

För att kunna prata väldigt tyst förstärkte han sin röst med en mygga, trots att salongen endast rymde drygt hundra personer. Detta påverkade i sin tur texten, som han till stor del improviserade fram ensam i en sensommarvarm blackbox på Teater Scenario på Kungsholmen.

Föreställningen blev ganska skämttät – det var trots allt första gången han stod ensam på en scen – men en dörr till en ny typ av språk och uttryck öppnades. Detta utvecklades vidare i den uppföljande monologen ”Dagboksanteckningar från ett källarhål”, som så småningom omarbetades till en ungdomsroman med samma namn.

Även i romanen finns tydliga spår från Roy Anderssons film. Precis som huvudpersonerna i ”En kärlekshistoria” omges det självupptagna, tonåriga jaget av i hennes ögon ointressanta vuxna med ovidkommande öden och konflikter. Inuti henne virvlar tankarna som en tornado, men utåt är hon tyst, och när hon väl talar hör folk knappt vad hon säger – en eko av den subtila, nedtonade humor som Wiberg en sensommardag för många år sedan upptäckte i Roy Anderssons filmdebut.