Inte en död sekund när ”Torka aldrig tårar utan handskar” blir musikal

Jonas Gardells roman ”Torka aldrig tårar utan handskar” har blivit musikal, och i Dagens Nyheter skriver kritikern Valerie Kyeyune Backström att föreställningen bjuder på både glädjerus och tragedi. Hon beskriver den som en påminnelse om att rättigheter inte kommer gratis.

Berättelsen, som kom ut i bokform 2012, följer bland andra Rasmus och Benjamin, två unga män som möts i Stockholm i början av 1980-talet. Där vävs deras kärlekshistoria samman med framväxten av hiv och aids i Sverige. Genom SVT:s tv-serie nådde den en bred publik och blev snabbt en av de viktigaste svenska skildringarna av hbtq-personers historia, av sjukdomens härjningar och av den skam som länge tystade ned den.

Att flytta denna berättelse till scenens musikaliska format innebär en utmaning. Enligt Backström finns det inte en död sekund i föreställningen. Glädjen i gemenskapen, nattlivets befrielse och kärlekens intensitet växlar med sorgen när vänner insjuknar och dör. Det är i växlingen mellan dessa känslor som musikalen blir verkligt stark – från dansgolvets höga puls till sjukhusrummens stillhet.

Kritikerns tydligaste poäng handlar om priset för de rättigheter som i dag ofta tas för givna. Rätten att leva öppet, älska fritt och få samma vård som alla andra är inte något som kom av sig självt. Föreställningen gör synligt att den frihet unga hbtq-personer i Sverige i dag växer upp med har vuxit fram ur en historia av kamp, förluster och vägran att tiga. Därför blir musikalen mer än ett tidsdokument. Den blir också en politisk påminnelse.

Stockholm har en central roll i berättelsen. Under 1980-talet var staden både en fristad och en plats där aids-epidemin blev smärtsamt tydlig. Många homosexuella män flyttade dit för att kunna leva öppet, men mötte också sjukdom, död och samhällets likgiltighet. I föreställningen blir staden en spegling av denna dubbelhet: en plats för frigörelse och en plats för sorg. Det gör att berättelsen tydligt står i relation till svensk samtidshistoria, inte enbart till en sluten subkultur.

Valet att göra musikal av just denna roman följer dessutom en bredare trend inom nordisk teater. Allt fler teatrar vänder sig till välkända berättelser med stark publik, och svenska musikaler som ”Kristina från Duvemåla” och ”Så som i himmelen” har visat att det finns stor uppslutning kring inhemska ämnen. Med Gardells berättelse får den traditionen ett nytt lager: en hbtq-historisk skildring som lyfts in i det allmänna kulturarvet. För teatrarna innebär det en möjlighet att nå både en äldre publik som minns 1980-talet och en yngre som fått kännedom om verket genom böcker och tv.

Ur ett marknadsperspektiv visar musikalen att allvarliga ämnen och kommersiella teaterformer inte behöver utesluta varandra. En känd berättelse med en trogen publik minskar risken för teatrarna, samtidigt som ämnet ger produktionen kraft att engagera. Med rätt balans kan en musikal vara både underhållning, historielektion och samhällskommentar.

Samtidigt är föreställningen inte bara en tillbakablick. Hiv och aids är fortfarande aktuella globala frågor, och hbtq-personers rättigheter ifrågasätts i flera länder. Genom att låta publiken möta Rasmus, Benjamin och deras vänner på scen hålls minnet av deras kamp levande. Det är en berättelse om människor som vägrade att försvinna, och om de rättigheter som aldrig – varken då eller nu – kommer gratis.