De undersöker vardagsfilosofi för fyrtioplussare

Han skulle bli filosof, men försov sig och missade studentprovet i finska. Utan studentexamen blev det inga universitetsstudier, men vägen till teaterhögskolan stod öppen. I dag är finlandssvenske Akse Pettersson en av Finlands mest uppmärksammade regissörer. Den 2 oktober har hans första uppsättning i Sverige premiär: ”Sisyfos i vardagsrummet” på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.

Föreställningen tar, som titeln antyder, fasta på vardagens vedermödor. Under repetitionerna arbetar ensemblen med korta scener där någon släpar hem matkassar, någon annan hänger tvätt – och mitt i allt finns en känsla av otillfredsställelse. Pettersson vill undersöka det särskilda i det vanliga.

”Teater behandlar ofta specialtillstånd och katastroftillstånd. Ungefär så här: det var ett vanligt liv, men så en dag hände det här, och det riktar blicken mot den där särskilda dagen. Jag tänkte att det skulle vara fascinerande att i stället rikta blicken mot det vanliga och hitta det särskilda i vardagen”, säger han.

I verkligheten finns sällan någon spektakulär upplösning. Han talar om falsk försoning. ”Det finns en förväntan på att det ska finnas ett stort slut, att trådarna ska gå att knyta ihop eller lösa upp på ett snyggt sätt. Jag tycker att upplevelsen av världen är mer ambivalent.”

Pettersson slog igenom med ”Kaspar Hauser” på Q-teatteri i Helsingfors 2014. Uppsättningen gjorde honom till en talesperson för generation Y och handlade om vilsna trettioåringar. Drygt tio år senare har blicken flyttats till fyrtioplussarna. Sådant som tidigare handlade om framtiden och möjligheter förbyts i medelåldern mot insikten att det var så här det blev. Sedan 2024 är han en av två husregissörer på Nationalteatern i Helsingfors, Finlands nationalscen.

Han är född 1984 och växte upp i Vanda utanför Helsingfors. Han gick i svenskspråkig skola men pratade mest finska med kompisarna utanför lektionerna. Under karriären har han nästan uteslutande arbetat på finska, trots att svenska är hans modersmål. Kanske har den språkliga identiteten skapat en känsla av utanförskap, menar han. Den processbaserade arbetsmetoden blir ett sätt att pröva om personliga tankar är allmängiltiga.

”Teater, eller konst överlag, är mycket en växelverkan mellan det specifika och det allmänna, det privata och det samhälleliga. Å ena sidan kan något som är lokalt vara ganska allmänmänskligt, medan det som är mycket allmänt kanske inte når ut alls. Det är en svår balansgång.”

Metoden med kollektivt teaterskapande har hamnat i hetluften. I våras väckte Jonas Gardell debatt i Expressen och kritiserade det han kallade ”teater utan någon pjäs”. Han menade att det borde finnas en särskild krets i helvetet för texter som vuxit fram genom improvisationer i workshops med skådespelare, och ondgjorde sig över dramatikerns marginalisering. Han nämnde bland annat ”Orosdanser” på Kulturhuset Stadsteatern. Samtidigt är trenden varken ny eller specifikt svensk. Internationellt kallas arbetsmetoden devising, och i höst spelas även ”Fejk” på Dramaten, där Yael Ronen arbetat fram materialet tillsammans med ensemblen.

Pettersson tar inte debatten som en provokation. ”Jag har inget behov av att jobba på ett svårt, konstigt eller annorlunda sätt. Det finns inget självändamål i det. Jag försöker göra en föreställning på ett sätt som jag själv förstår mig på och ta vara på det som är bra med att göra teater”, säger han.

Han beskriver överföringen från skrivet ord till scen som ett famlande efter handlingar, bilder och meningsfulla gester. Att i förväg bestämma vad människor säger, och i vilken ordning, är ett smart sätt att göra teater, och inget han har emot. Oftast finns ett manus att följa, men vissa saker är svåra att nå genom skrivande. Då kan en annan väg vara snabbare.

”Man kan både lägga för stor och för liten vikt vid det skrivna ordet. Men risken att tappa kroppsligheten är också stor, liksom risken att tappa musikalisk och rytmisk lyhördhet eller tonen för samhällelig relevans.”

Han hänvisar till Marguerite Duras: en grundförutsättning för skrivande är att tåla ensamhet. Teater är precis tvärtom – grundförutsättningen är att tåla andra människor. För honom ligger teaterns kärna inte främst i berättelsen, utan i det som sker i rummet. ”Hela grejen med att vi ser på när någon tampas med ödet att vara människa, att vi betraktar oss själva och gör det tillsammans i ett rum, knyter oss tillbaka till grekerna och tragedins födelse. Där finns någonting som stundvis är magiskt”, säger han.

I ensemblen för ”Sisyfos i vardagsrummet” ingår Matilda Ragnerstam, Bahador Foladi, Lisette T Pagler, Robert Fux och Joonas Heikkinen.