Deckaren har länge betraktats som en av litteraturens mest existentiella genrer. Den ägnar sig åt verklighetens ständigt undanglidande natur och världens grundläggande dimmighet – en förutsättning som berör oss alla, även om vi själva befinner oss på säkert avstånd från genrens blodiga handlingar. Även den vars tillvaro består av vardagliga företeelser känner igen sig i frågan om vad som egentligen hände, hur svaret alltid blinkar och flimrar, oavsett sammanhang. Men inom brottets extrema undantagstillstånd blir denna osäkerhet än mer påtaglig.

Det som gör deckaren till en så populär genre är kanske just att den behandlar tillvaron som den gåta den är, samtidigt som den också erbjuder en lösning. I slutet av en traditionelldeckare får läsaren ett svar, en absolut verklighet som slås fast en gång för alla. Blinkandet och flimrandet upphör. Begäret att få veta stillas, även om sanningen ofta visar sig vara fruktansvärd.

I genrens barndom fanns det inom detta särskilda universum ofta en slags gudomlig figur i form av den briljante detektiven. Med sitt intellekt lyste figurer som Sherlock Holmes och Hercule Poirot upp hela labyrinten, jagade bort dimman och återställde den rationella ordningen. De grep tag i verklighetens slippriga väv och höll fast.

Men dessa gudalika detektiver har med tiden krympt. De har blivit mer och mer till vanliga människor med flackande pannlampor, maktlösa mot det stora virvlande mörkret. När författaren Ulrika Kärnborg 2026 skriver en roman om ett brott finns varken någon allvetande detektiv eller någon enkel lösning. På så sätt kan ”Den ropande flickan” beskrivas som en sorts anti-deckare. I stället för att få sanningen att skaka och sedan stillna igen håller Kärnborg den i ständig pendling, utan upplösning.

Kärnborg har en tendens att hålla sin skönlitteratur nära verkliga förlagor, och så även denna gång. Största delen av intrigen är hämtad från det så kallade Södertäljefallet från början av 1990-talet, då en flicka anklagade sina föräldrar för sexuella övergrepp. Föräldrarna dömdes, men när flickans berättelse och utredningen vidgades till att omfatta även ett större nätverk av pedofiler, utan att ge några konkreta resultat, fick hon sin trovärdighet ifrågasatt i offentligheten.

Att för sin egen romans syften använda så mycket av ett verkligt fall med högst verkligt lidande, som fortfarande ligger förhållandevis nära i tiden, väcker en del etiska frågor. Även om det är fiktion har Kärnborg också låtit sig inspireras av skandalerna kring Solvikskolan i Järna. I boken går barnen på den waldorfsextremistiska skolan ”Björkvik”.

Romanen utgiven av Romanus & Selling omfattar 315 sidor och följer växelvis den utsatta flickan Mirjam, hennes bästa vän Rebecka – vars hem hon flyr till för att undkomma sin pappa – hennes fostermor Berit samt Rebeckas stora kärlek Daniel. Perspektivskiftena utgör romanens styrka. Det är de konkurrerande minnena som håller sanningen i luften, som en boll som går från fot till fot.

Men allt jongleras inte. Faderns övergrepp är och förblir romanens hårda, mörka kärna. Den flimrande osäkerheten rör i själva verket bara det större pedofilnätverket – videoproducenten som kanske eller kanske inte gjorde barnporr i källaren i sin stora villa, flyktingbarnen som försvann spårlöst, dunkla minnen av ansiktslösa män.

Kärnborg lyckas skapa en tryckande atmosfär och ett mycket stort obehag genom sin berättelse. Men hon misslyckas med att skapa minnesvärda gestalter, kanske med undantag för den kärleksfullt stridslystna Berit, som beskrivs som ”en soldat när sergeanten blåste till anfall”. De övriga karaktärerna och deras inbördes relationer smälter in i bakgrunden.

Trots perspektivskiftena får romanen aldrig något annat gravitationscentrum än själva brottet och dess abjekta hemskhet. Denna lyckas boken förmedla, i den mån det är möjligt – men där tar det tyvärr stopp. I slutändan blir inte ”Den ropande flickan” särskilt mycket mer än lätt fiktionaliserad true crime i lyxförpackning.

Romanens hantering av verklighetsbaserat material aktualiserar en bredare diskussion om var gränsen går mellan konstnärlig frihet och respekt för verkliga händelser och offer. I en tid då true crime-genren exploderat i popularitet både inom litteratur och streaming-tjänster blir frågan alltmer relevant: hur ska författare förhålla sig till verkliga tragedier som inspiration för sin fiktion?

Kärnborgs roman illustrerar dilemmat på ett tydligt sätt. Å ena sidan kan skönlitteraturen belysa komplexa sanningar och motstridiga perspektiv på ett sätt som dokumentär rapportering inte alltid förmår. Å andra sidan riskerar den att exploatera verkligt lidande för dramatisk effekt. Balansen är hårfin, och i detta fall tycks boken inte riktigt lyckas överskrida sitt källmaterial för att bli något mer än en omarbetning av verkliga händelser.