En klass återförenas efter mer än ett halvt sekel

När meddelandet om klassträff plötsade ner i mejlkorgen behövde skribenten inte lång betänketid. Visserligen hade det gått 53 år sedan avgången från Norra Real, men nyfikenheten var stark. Frågan var bara: Hur många skulle gå att känna igen efter så lång tid?

Det var Elisabeth som tog initiativet till återföreningen. Året var 1973 när klassen S3b avslutade sina studier, en tid då den ”riktiga” studentexamen nyligen hade avskaffats. Men eleverna i klassen hade bestämt sig för att ändå köpa studentmössor – de ville synas. Det märktes tydligt på det fotografi som togs på alla elever som ”sprang ut” det året.

Klassfotot från 1973 hamnade inte bara i elevernas hem. Det publicerades även i boken ”Norra Real 100 år” som gavs ut 1976 av Norra Realarnas Förening. Boken innehåller ett tiotal fotografier, bland annat ett på kollegiet från 1974 och ett på avgångsklasserna 1973, där klass S3b sitter längst fram på skolans trappa.

Genom åren har skribenten tittat på den gamla bilden många gånger och funderat över hur många ansikten som fortfarande går att känna igen och hur många namn som finns kvar i minnet. När möjligheten till en klassträff väl dök upp var det inga tvivel – svaret blev ja direkt.

Några klasskamrater hade skribenten haft kontakt med genom åren. Pyttan, en av klasskamraterna, är fortfarande en nära vän. Elisabeth hade skribenten träffat för ett par år sedan i samband med ett föredrag på en veteranförening. Men alla de andra som tackat ja till lunchen – hur skulle det gå att känna igen dem efter 53 år?

När dagen för återföreningen väl kom visade det sig att oron var obefogad. Det gick utmärkt att känna igen varandra och samtalsämnena var inga problem att hitta. Naturligtvis blev det en del diskussioner om barn och barnbarn, inklusive bonusbarn och bonusbarnbarn. Men det som verkligen fick samtalet att flyta på var något helt annat – alla de åkommor och krämpor som hör 70-plussåren till.

Skribenten berättade om sina erfarenheter av att ha fått både nytt knä och ny höft, men eftersom ingen annan i gänget hade genomgått liknande ingrepp blev det inget större samtal om det. Däremot blev blodtryck ett hett diskussionsämne. Skribentens eget blodtryck är lågt, vilket innebar att det inte fanns så mycket att tillföra till samtalet, men övriga klasskamrater hade desto mer att dela med sig av.

Diskussionen om olika åkommor och erfarenheter av att åldras lockade fram mycket skratt runt bordet. Det hade gått lång tid sedan skribenten hade skrattat så mycket. Humorn och de gemensamma minnen som väcktes till liv under lunchen skapade en varm och avslappnad atmosfär.

Men det bästa av allt kom i slutet av träffen. När lunchen närmade sig sitt slut bestämde gänget att de skulle ses igen redan den 29 september. Planen är att försöka få med sig ännu fler gamla klasskamrater vid nästa tillfälle. Beslutet fick skribenten att känna sig riktigt glad – till och med blodtrycket steg lite.

Nu blir det anledning att på nytt ta fram det gamla klassfotot och studera det noggrant. Kanske går det att hitta fler ansikten att känna igen, fler namn att minnas. Och kanske kommer ännu fler från den gamla klassen S3b att delta vid nästa träff.

Klassträffen visar hur starka banden från ungdomsåren kan vara, även efter mer än ett halvt sekel. Trots att livet har fört klasskamraterna åt olika håll, och trots att yttre förändringar är oundvikliga, fanns något gemensamt kvar – minnen, historia och förmågan att skratta tillsammans över livets alla skiftningar.

För många äldre är möjligheten att återknyta kontakt med gamla skolkamrater värdefull. Det handlar inte bara om nostalgi, utan också om att dela erfarenheter från olika livsfaser med människor som varit med under en formativ period i livet. I en tid då många äldre kan uppleva ensamhet blir sådana återföreningar extra viktiga för det sociala välbefinnandet.