Elnaz Baghlanian: Sveriges riksdag ger legitimitet åt prinsens auktoritära arv

När monarki möter folklig protest: Kontroversen kring Reza Pahlavis riksdagsbesök

När en representant för en störtad monarki bjuds in till Sveriges riksdag uppstår ofrånkomligen frågor om politisk legitimitet och historiskt minne. Inbjudan till Reza Pahlavi, son till Irans siste shah, väcker nu debatt om hur vi förstår protesterna i Iran och vilken tolkning som läggs på de iranska folkets kamp.

De omfattande protesterna som skakade Iran i början av året karakteriserades av en tydlig riktning men avsaknad av centralt ledarskap. När demonstranterna gick ut på gatorna var deras budskap klart – de krävde frihet, ett slut på repression och rätten till ett liv utan den iranska regimens konstanta övervakning. I dessa rop fanns inga krav på monarkins återinförande eller önskan om en exilledare som skulle visa vägen. Protesterna var till sin natur antiauktoritära och decentraliserade.

Denna typ av folkliga rörelser skapar dock ett översättningsproblem för västerländska aktörer. En decentraliserad opposition utan tydlig ledare är svår att förhålla sig till, svår att föra dialog med och svår att erkänna diplomatiskt. I detta vakuum uppstår en efterfrågan på gestalter som kan förenkla en komplex verklighet.

Historien har visat oss detta mönster tidigare. Efter invasionen av Irak framträdde Ahmed Chalabi som en sådan exilfigur vars synlighet i Washington felaktigt tolkades som legitimitet i Bagdad. I Afghanistan tilldelades Hamid Karzai en liknande roll efter talibanregimens fall, men hans förankring bland det afghanska folket visade sig vara betydligt svagare än hans internationella stöd antydde.

Nu ser vi samma dynamik i fallet Iran. Reza Pahlavi representerar för många en enklare lösning – han har ett namn med historisk genklang, ett tydligt arv och en begriplig berättelse. Men när protesterna i Iran, som saknar monarkistiska inslag, tolkas som ett stöd för en exilprins, sker en anmärkningsvärd omtolkning av vad demonstranterna faktiskt kräver.

Shahens regim som störtades i revolutionen 1979 var i sig själv en auktoritär stat präglad av politiskt förtryck, censur och systematisk förföljelse av oliktänkande genom säkerhetstjänsten SAVAK. Revolutionen, oavsett dess senare utveckling, var ursprungligen ett uppror mot detta förtryck. Att nu återintroducera monarkin som ett möjligt politiskt alternativ innebär därför en omskrivning av Irans moderna historia.

Det är just här det problematiska med inbjudan till riksdagen uppstår. Medan människor i Iran protesterar utan utpekade ledare, bjuds Pahlavi in för att tala i deras namn. Medan rörelsen i grunden är antiauktoritär, ges officiell legitimitet åt en person vars politiska anspråk vilar på ett auktoritärt arv.

Att inbjudan kommer från Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna väcker också frågor om inbjudans syfte och målgrupp. Vilket budskap vill dessa partier förmedla genom detta initiativ? Vilken roll spelar Sveriges riksdag i det större geopolitiska sammanhanget gällande Iran, och varför kommer inbjudan just nu?

Det är inte själva möjligheten för Pahlavi att uttrycka sina åsikter som är problematisk. Det problematiska ligger i att han genom inbjudan till Sveriges riksdag tillskrivs en representativ roll för den iranska oppositionen – en roll han aldrig har fått genom demokratisk förankring bland det iranska folket. Sveriges riksdags talarstol är inte en neutral plattform utan en institution som förlänar talaren legitimitet och status.

Den förskjutning som sker genom denna inbjudan är inte bara politisk utan även historisk. Den representerar ett försök att omtolka den iranska oppositionens karaktär och mål utifrån ett västligt perspektiv som föredrar enkla lösningar och tydliga ledargestalter framför komplexa, folkliga rörelser utan utpekad ledning. Detta sker inte i Teheran, utan i Stockholm – och säger kanske mer om vår egen politiska kultur än om den iranska oppositionens verkliga natur.