Emmylou bjuder på en typisk gungtur med amerikansk folktradition

En konsert med Emmylou Harris är sällan en sensationell händelse i sig, utan snarare en påminnelse om varför hon räknas som en av genrens mest betydelsefulla röster. När hon nu står på scenen tillsammans med Red Dirt Boys levererar hon en föreställning som bekräftar publikens förväntningar. Men enligt DN:s recensent Sara Martinsson är det just bekvämligheten som blir kvällens akilleshäl.

Redan från första tonen är det tydligt att publiken får precis det de kommit för. Låtarna rullar fram med ett behagligt sväng, och Harris röst har fortfarande den där karaktäristiska klangen som gjort henne till en legend. Red Dirt Boys, som utgör ett tight och väl invigt kompband, fyller ut soundet med både akustiska och elektriska inslag. Men Martinsson noterar att det finns en baksida med detta väloljade maskineri. Flera av numren puttrar på lite väl godmodigt, utan den skarpa kant som hade gjort framträdandet mer minnesvärt. ”Onödigt bekvämt”, summerar hon i sin recension.

För att förstå innebörden av kritiken krävs en blick på Harris karriär. Född i Birmingham, Alabama, slog hon igenom på 1970-talet i samarbete med Gram Parsons. Tillsammans omdefinierade de countryrocken och banade väg för en mängd efterföljare. Med 14 Grammys i bagaget och en imponerande katalog av egna album har hon alltid varit känd för att ta risker, både i val av material och i sina produktioner. Att hon nu, i ett mer etablerat skede av karriären, lutar sig mot en mer konservativ repertoar kanske är naturligt. Men för den som följt henne länge blir skillnaden påtaglig.

Red Dirt Boys är inget vilket kompband som helst. Bandets namn anspelar på den ”red dirt”-scen som växte fram i Oklahoma och Texas, en subgenre som blandar traditionell country med folk och rock. Gruppen har följt Harris under en längre period och känner hennes material utan och innan. Det märks i samspelet – allt sitter där det ska, och bandmedlemmarna tar inga onödiga risker. Det är precis den kompetensen som gör kvällen njutbar, men också det som gör den aningen förutsägbar. Enligt Martinsson saknas den där överraskningen som kunde ha lyft konserten från en bra afton till något exceptionellt.

Att spela för en hängiven publik har både för- och nackdelar. Fördelarna är uppenbara – publiken är med från första tonen och applåderna är generösa. Nackdelen är att artisterna ofta fastnar i ett invant mönster. Man vet vad som fungerar, och man håller sig till det. Det är precis det som gör att kvällen med Harris och Red Dirt Boys aldrig riktigt tar fart. De låtar som sjungs med mest inlevelse är de som har en tydlig berättelse, men även dessa framförs inom en trygg ram.

Kvällen är också en del av en större trend. Roots-musik och americana har under det senaste decenniet vuxit sig allt starkare på den svenska konsertscenen. Äldre artister, med långa karriärer bakom sig, lockar en mogen publik som söker nostalgi och trygghet. För dessa besökare fyller en konsert med Emmylou Harris alla behov. Man får höra välkända låtar framförda med precision, och man får uppleva en röst som bevarat sin magi genom decennierna. Men samtidigt speglar kritiken en viktig fråga: Kan en konstform som i grunden bygger på berättelser och känslor bli för polerad?

Sara Martinsson menar att det finns höjdpunkter under kvällen. När Harris lyfter fram material från sina mer akustiska projekt, exempelvis det hyllade albumet ”Wrecking Ball” från 1995, får hon liv i skeppet. Då hörs även en skärpa i arrangemangen som annars ligger och trycker. Men dessa ögonblick är för få. I sin helhet framstår konserten som en professionell och välkomponerad affär, men utan den nerv som skiljer ett engagerat framträdande från ett renodlat rutinarbete.

Trots den kritiska undertonen är det tydligt att publiken uppskattar kvällen. Harris har en unik förmåga att skapa en nära relation till sin publik, och hennes scennärvaro är svår att ta miste på. Men sett ur ett strikt musikaliskt perspektiv lämnar konserten en känsla av att något saknades. Enligt DN:s recensent räckte det inte långt nog. Man fick en typisk gungtur, men man saknade den där sista tändningen som gör en konsert oförglömlig. ”Onödigt bekvämt” är en träffande precisering – kompetent och njutbart, men utan mod att ta ut svängarna.