Sanna: Allt jag kommer sakna nu när jag lämnar Ukraina

Korrespondenten Sanna Torén Björling har under en längre tid bevakat kriget i Ukraina från huvudstaden Kiev. Nu lämnar hon staden och summerar i en avskedstext både det hon inte kommer att sakna – explosionerna, flyglarmens tjut och de sömnlösa nätterna – och det som gjort vistelsen i den ukrainska huvudstaden minnesvärd.

Sedan Rysslands fullskaliga invasion i februari 2022 har Kiev levt under ständiga säkerhetshot. Robotattacker och drönaranfall har blivit en del av vardagen, och invånarna har lärt sig att tolka larmens olika signaler. Trots detta har staden upprätthållit en fungerande vardag med öppna kaféer, restauranger och butiker – en medveten markering av att samhället vägrar att brytas ned.

Det är just denna kontrast som präglar den bild som förmedlas i avskedstexten. Å ena sidan krigets påminnelser i form av flyglarm och nedfallna robotar. Å andra sidan en stad som fortsätter att leva: barockkatedraler, hipsterbetonade väggmålningar, moderna byggnader och gamla sovjettida kolosser sida vid sida. Floden Dnipro, som rinner genom staden, utgör en naturlig mittpunkt med promenadstråk och utsikt över stadsdelen Podil – ett av Kievs äldsta områden, känt för sin blandning av historiska byggnader och samtida stadsliv.

De väpnade styrkornas pool, med sina tjugo banor, spartanska duschar och kvarvarande sovjetiska inpasseringssystem, framstår som en sinnebild för stadens anpassning till krigstillvaron. Samtidigt lyfts de vardagliga glädjeämnena fram: designmarknaden vid Sofiakatedralen, där fyra våningar rymmer allt från smycken till inredning och mat, och det stillsamma kaféet där personalen lärt sig kundens beställning.

Särskilt uppmärksammas de unga ukrainarnas demokratiska engagemang. I en tid då många länder ser minskat valdeltagande och politisk apati bland unga, präglas Kiev av en påtaglig medvetenhet om att demokratiska rättigheter inte kan tas för givna. Detta engagemang har blivit en central del av stadens identitet under kriget och en drivkraft i motståndet mot den ryska invasionen.

Vardagen i krigets Kiev innebär också anpassningar som blivit naturliga för dem som bor där. Delikatessdiskarna i matbutikerna, nattågens manglade lakan och den tydliga uppförandekoden ombord – där konduktörens order följs utan diskussion – är exempel på hur infrastruktur och tjänster fortsätter att fungera under svåra förhållanden. Syrniki, de små ostkakorna som traditionellt serveras med färska bär, nämns som en av de kulinariska upplevelser som bidragit till att göra vistelsen dräglig.

Kiev är inte bara Ukrainas politiska centrum utan också en symbol för landets motståndskraft. Staden, med sina cirka tre miljoner invånare, har varit måltavla för ryska attacker upprepade gånger sedan invasionen inleddes. Trots omfattande förstörelse i andra delar av landet har Kiev lyckats upprätthålla en relativt fungerande infrastruktur, något som bedömare menar är avgörande för Ukrainas strävan att visa att samhället kan fortsätta fungera även under krig.

För utländska journalister har Kiev blivit en bas för rapportering om kriget. Staden fungerar som utgångspunkt för resor till fronten och andra drabbade områden, och de team som arbetar där har utvecklat metoder för att hantera allt från överhettade motorer till motvilliga militärer. Att hitta sovplats i städer som Kramatorsk, nära frontlinjen, kräver både kontakter och erfarenhet.

Nu stundar avfärd. För den som under lång tid bevakat kriget innebär beslutet att lämna Kiev både en lättnad och en förlust. Explosionerna och nätterna med larmappens tjut kommer inte att saknas. Men staden, dess människor och dess förmåga att upprätthålla en levande vardag mitt i kriget – det bär man med sig.