Emmylou Harris fyller 80 nästa år. Inom kort inleder hon sin sista Europaturné någonsin – ett avsked från publiken utomlands, men inte från musikerven. Från sitt hem i Nashville berättar artisten i en intervju om turnélivets villkor, karriärens vändpunkter och oron inför det politiska läget i hemlandet.
The Farewell Tour, som turnén passande nog heter, tar Harris till flera europeiska städer i slutet av sommaren. Den 26 augusti landar hon i Stockholm för en spelning på Avicii Arena. Det blir första svenskbesök sedan 1970-talet, då hon inledde en förbindelse med den nordiska publiken som hon själv beskriver som avgörande för den internationella genombrott.
– Min internationella karriär började i Europa, säger hon. Redan 1975 spelade The Hot Band och jag i Amsterdam och London. Publiken utanför USA tog emot mig med öppna armar från första stund.
Emmylou Harris födels i Alabama 1947 och växte upp i militärfamilj. Vägen till musiken gick via folkmusikscen och Greenwich Village under det sena 1960-talet, men det var först i början av 70-talet som karriären tog fart – i samarbete med Gram Parsons, en av countryrockens pionjärer. Parsons dog 1973, bara 26 år gammal, men hans influence på Harris musikaliskt inriktning var bestående. Hon fortsatte i en riktning som blandade traditionella countryelement med rockens energi och folkmusikens närhet, och etablerade sig som en av genrens mest egensinniga röster.
Genom 1970- och 80-talets utgav hon ett omfattande katalog av album, däribland “Pieces of the Sky” (1975) och “Cowgirl’s Prayer” (1992). Karriären har kantats av lika många höjdpunkter som svåra perioder. Under 1980-talet kämpade hon med skivbolagets förväntningar att leverera kommersiella hits, något som inte riktigt passade hennes konstnärliga kompass.
– För att uttrycka det enkelt var jag för gammal för landets countrykultur vid den tidpunkten, säger Harris. De ville att jag skulle ta mig in på topplistorna igen, men det fungerade inte för mig.
Vändpunkten kom mit på 1990-talet, när skivbolaget gav henne fria händer att samarbeta med den kanadensiska producenten Daniel Lanois. Resultatet blev “Wrecking Ball” (1995) – ett album som enligt de flesta bedömare förde in hennes musik i en helt ny ljudvärld och inledde en konstnärlig renässans som hållit i över tre decennier.
– Låtarna låg inte så långt från sådant jag spelat in tidigare, förklarar Harris. Men Lanois ljudbilder var otroligt stimulerande för mig som sångare. Vi samlade musiker från vitt skilda håll och lät bandspelaren rulla, ungefär som ett laboratorium.
Han 79-åringen berättar att inspelningen gav henne “ytterligare trettio år som artist”. För vissa lyssnare innebar det en förlust av det gamla soundet, men hon vann också ny publik. “Wrecking Ball” belönades med en Grammy för bästa contemporary folkalbum.
Emmylou Harris många utmärkelser genom åren vittnar om hennes ställning inom amerikansk musik. 2015 mottog hon Polarpriset, och 2018 uppmärksammades hon med Grammys Lifetime Achievement Award. Hon ses som en av de mest inflytelserika kvinnliga artister inom country och folk – inte minst för sättet hon har vidgat genrens gränser och normaliserat en konstnärlig frihet som få andra vågat utmana.
Hon är tydlig med att avskedet från Europa handlar om logistik och ork, inte om ett pensionärstillvaro. Resorna över Atlanten kräver längre sammanhängande turnéer, och som hon själv uttrycker det: “Jag åker inte privatjet, utan turnébuss”. Ekonomi är också en aspekt. Harris konstaterar att skivbranschens verklighet få få garanti, och för de flesta musiker är turnerandet en nödvändighet för att få ekonomin att gå ihop.
– Men det känns inte som ett jobb, säger hon. När vi spelar är det magi.
Den som besöker Stockholm i augusti kan förvänta sig en blandning av klassiker och nyare material, med en av turnépartner och vänner – däribland Jim Lauderdale på förband. Harris är sparsam med detaljer inför konsertinnehållet, men berättar att hon brukar låta repertoaren växa med musiker och stämning.
Emmylou Harris sätter punkt för ett unikt kapitel när hon lämnar Europa efter den här sommaren. Men med nya generationer av lyssnare som upptäcker hennes musik, både på streamingplattformerna och i vinylåterutgivningar, finns det skäl att tro att hon får sällskap på vägen – och att den avskedsturné blir allt but mer minnesvärd.
