Den finska författaren Laura Lähteenmäkis barnbok ”Räkna tyst till tio” nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2024, framförallt för sin språkligt känsliga skildring av lekens betydelse i barns liv. Nu har boken kommit ut på svenska i översättning av Paulina Immonen via Lilla Piratförlaget. Verket riktar sig till läsare från nio år och uppåt, och tar sig an den universella upplevelsen av att växa upp och lämna barndomen bakom sig.

I centrum för berättelsen står tioåriga Myy, som befinner sig i en smärtsam situation som många mellanstadieelever kan känna igen. Hennes kompisgäng, som kallar sig ”Minibitarna”, håller gradvis på att utesluta henne från gemenskapen. Det viskas om ett läger som alla verkar ha anmält sig till utom hon själv, chattgrupper skapas utan att hon bjuds in, och de himlar med ögonen åt henne när de tror att hon inte ser.

Men uteslutningen är inte helt ensidig. Myy befinner sig i en annan fas av livet än sina klasskamrater. Medan de andra mest ägnar sig åt sina mobiltelefoner och fixar sina naglar, har hon fortfarande leken kvar i kroppen. Hon är inte riktigt redo att släppa fantasin och det fria skapandet som följer med barndomen.

Situationen förändras när en ny granne vid namn Lassi dyker upp i skogsbrynet. Han drar in Myy i vilda och kreativa lekar, och genom denna nya vänskap dämpas hennes behov av att bli omfamnad av Minibitarna. Det som uppstår är en sista, intensiv sommar fylld av lek och fantasi.

Laura Lähteenmäki skriver med ett tydligt litterärt anspråk. Hennes beskrivningar av naturen är särskilt pregnanta och mångbottnade. Skogen och omgivningarna skildras både som vackra och fulla av skarpa dofter som inte alltid är helt behagliga. Växandets villkor framställs som hänsynslösa och obevekliga.

De tvetydiga bilderna av naturen och barnets förhållande till den väcker associationer till Mare Kandres debutroman ”I ett annat land” från 1984, även om likheterna inte sträcker sig längre än till denna grundtematik. Hos Lähteenmäki blir naturen en spegling av de förändringar som sker i Myys liv.

Precis som naturen är i ständig förändring, skiftar också relationerna omkring huvudpersonen. Vänner försvinner och dyker upp, en älskad morfar håller på att dö. Sommarnatten sväller utanför fönstret, och kompisgängets meddelanden störtar ner som svarta fladdermöss som ”tyst glida genom trädgården i kvällsdunklet”. Det är en tillvaro i gungning där inget längre är stabilt.

I kompisgruppen pendlar makten mellan olika individer. Barndomsvännen Heta verkar omväxlande skjuta Myy ifrån sig och försöka närma sig henne igen. I en särskilt rörande scen pratar de med varandra genom en docka och en traskanin, som om leksakerna vore språkrör på barndomens sista utpost. Ibland är det enklare att mötas när man slipper möta varandras blickar direkt.

Vänskapen med Lassi blir som lekens sista andetag – men ett djupt och närvarande sådant. Det är en sommar av hänförelse och intensiva upplevelser. När Lassi till slut ropar ”farväl” genom skogen måste Myy stanna upp och fundera på vad som egentligen händer och vad denna sommar har betytt.

Paulina Immonens översättning från finska till svenska beskrivs som flyhänt, vilket är avgörande för att förmedla Lähteenmäkis nyanserade språk och känsliga skildring. Boken fångar den känsla av igenkänning som de flesta bär med sig från mellanstadiet – den period då lekens lust plötsligt kan försvinna eller förvandlas till något man hånas för om man fortfarande ägnar sig åt den.

”Räkna tyst till tio” är en vemodig och vacker hyllning till barndomen, fantasin och växandets process. Verket behandlar de universella teman som följer med övergången från barndom till tonår – känslan av utanförskap, längtan efter tillhörighet, och samtidigt det motstånd mot att släppa det barndomens frihet och kreativitet som ännu finns kvar. Det är en berättelse om att befinna sig mellan två världar, där ingendera riktigt känns som hemma längre.