Den nya bilderboken ”Farmor Gruffalon” av Julia Donaldson och Axel Scheffler har getts ut på svenska. Boken är den tredje i serien om det kända monstret och kommer nästan tre decennier efter att originalboken ”Gruffalon” publicerades första gången 1999. Den ges ut av Alfabeta bokförlag i översättning av Lotta Olsson och vänder sig till barn från tre år.
Sedan debuten har Gruffalon vuxit till ett av de mest framgångsrika bilderbokskoncepten under de senaste decennierna. Berättelsen om den lilla musen som överlistar sina fiender genom att hitta på ett skräckinjagande monster har nått miljontals läsare världen över. Den har översatts till en lång rad språk och är sedan länge en självklar del av många barns uppväxt, både via böcker, filmer, teater och andra upplevelser. Uppföljaren ”Lill-Gruffalon” kom 2004 och befäste ytterligare duons ställning inom barnlitteraturen.
I den nya boken står maten i centrum. Gruffalon och Lill-Gruffalon vill bjuda farmor på en riktigt god middag och funderar bland annat på rävsvanssoppa, ugglepizza och orm i jordgubbskompott. När de ger sig ut för att hitta lämpliga ingredienser korsas deras väg snart med musens. Den tidigare skräcken för musen är som bortblåst. Musen fångas in med ett enkelt knyck och sätts i bur. För att slippa bli middagsmat måste den nu använda hela sin list och alla sina ord.
Liksom i tidigare böcker bygger berättelsen på kontraster. I ”Gruffalon” var det lilla djuret som övertygade skogens större djur om att det hade ett monster som livvakt. När monstret själv dök upp och ville äta upp musen, vändes situationen genom musens snabba repliker. I ”Lill-Gruffalon” var det istället det stora monstret som lärde sin unge att frukta ”den stora stygga musen”. I ”Farmor Gruffalon” är utgångspunkten en annan. Musen är inte längre den som skrämmer, utan den som blir tillfångatagen och måste rädda sig själv med hjälp av sina berättelser.
Musen berättar sagor som på olika sätt blinkar till andra böcker av Donaldson och Scheffler, däribland ”Kvastresan”, ”Var är mamma?” och ”Snigeln och valen”. Enligt recensenten är det ett snillrikt drag, men det blir också en svaghet. Referenserna sammanfattas så kort att de inte får någon djupare betydelse. De blir mer en snabb igenkänning för den som redan känner till författarparets verk än en konstnärligt bärande del av berättelsen.
Även Axel Schefflers illustrationer rör sig längs välkända stigar. I ”Lill-Gruffalon” breddades monstervärlden med hjälp av ett vinterlandskap som gav berättelsen nya dimensioner. I ”Farmor Gruffalon” bygger scenerierna i stället på igenkänning och återanvändning. Böckerna hänger samman, men enligt recensenten hade den nya boken tjänat på att ta ett djärvare språng. Nu blir det mest ett kärt återseende, utan att för den skull växa till något mer.
Först när farmor äntligen dyker upp händer något nytt och på riktigt spännande. Fram till dess puttrar berättelsen mest på. För läsare som växt upp med Gruffalon är det ändå en nostalgisk och välkommen återkomst. För nya läsare kan boken fungera som en ingång till ett av barnlitteraturens mest älskade monster, även om den knappast överträffar sina föregångare.
”Farmor Gruffalon” är ett tydligt exempel på hur etablerade bokfigurer fortsätter att leva vidare långt efter sin debut. I en tid när bokförlag allt oftare satsar på beprövade koncept och igenkännbara karaktärer är en återkomst till Gruffalonvärlden ett säkert kort. Frågan är om det räcker med nostalgi, eller om en av bilderbokens viktigaste duon borde ha använt sitt återbesök till att utmana både sig själv och sin publik på nytt.
