Evert Taube återförtrollar den svenska sommarnatten – och väcker en tradition

En klassisk sommartradition gjorde comeback i fredags kväll när Taube-visorna återigen ekade över Gröna Lund. Efter flera års frånvaro gjordes ett nytt försök att återuppliva det som en gång var en institution i Stockholms sommarliv. Den här gången stod Lisa Nilsson, Sofia Karlsson och Päyam Tabatabayi på scenen för att hedra Evert Taubes musikaliska arv.

Under många decennier var Taube på Grönan synonymt med Stockholm på sommaren. Det började med Evert Taube själv, som gjorde nöjesparken till en scen för sina visor om havet, kärleken och livet. När han inte längre kunde uppträda tog sonen Sven-Bertil Taube över stafettpinnen och fortsatte traditionen, vilket gjorde att generationer av stockholmare kunde uppleva den taubska magin i samma miljö.

Men sedan dess har det varit tyst. Traditionen tycktes ha dött ut, och många undrade om den speciella stämningen som uppstod när Taubes visor mötte Gröna Lunds unika atmosfär var förlorad för alltid. Nu har dock ett försök gjorts att väcka den till liv igen, med en trio av etablerade artister som alla har sina egna band till den svenska viskonsten.

Lisa Nilsson, känd för sin röst och sin förmåga att tolka andras material med både respekt och förnyelse, var ett naturligt val för uppdraget. Hon har genom åren visat att hon behärskar den svenska vistraditionens särart och kan förmedla både melankoli och livsglädje i samma andetag. Vid hennes sida stod Sofia Karlsson, som med sin bakgrund i folkmusiken har den känsla för text och melodi som krävs för att göra Taubes visor rättvisa.

Den tredje artisten på scenen var Päyam Tabatabayi, ett namn som kanske inte lika självklart förknippas med den svenska viskonsten men som representerar en modern tolkning och en breddning av traditionen. Hans närvaro signalerade att detta inte bara skulle vara en nostalgisk återblick, utan ett försök att föra arvet vidare in i nutiden och göra det relevant för nya generationer.

DN:s kulturskribent Björn Wiman var på plats under kvällen och vittnar om att magin faktiskt kan återuppstå. I sin rapport uttrycker han hopp om att detta inte bara var ett engångsevenemang, utan början på en ny tradition. Det är en stark indikation på att kvällen lyckades fånga något av den där speciella känslan som en gång gjorde Taube på Grönan till ett måste för alla Stockholmare.

Frågan är nu om detta verkligen kan bli en årlig företeelse. Det krävs mer än en lyckad kväll för att etablera en ny tradition. Det behövs kontinuitet, engagemang från både arrangörer och publik, samt en vilja att hålla arvet levande utan att det blir musealt eller stelt. Samtidigt måste det få utvecklas och förändras för att inte bara bli en kopia av det som en gång var.

Taube-visorna har visat sig ha en uthållighet som överraskar. Trots att de skrevs i en annan tid fortsätter de att beröra nya generationer. Låtar som ”Fritiof och Carmencita”, ”Så skimrande var aldrig havet” och ”Calle Schewens vals” har blivit en del av det svenska kulturarvet och sjungs fortfarande vid midsommarfiranden och andra högtider runt om i landet.

Gröna Lund som arena för denna återuppväckta tradition har sina fördelar. Nöjesparken har alltid haft en särskild plats i Stockholmarnas hjärtan, och kombinationen av sommarnatt, utsikt över Djurgården och levande musik skapar en atmosfär som är svår att återskapa någon annanstans. Just det här sammanhanget var en stor del av det som gjorde de ursprungliga konserterna så speciella.

Om fredagens konsert verkligen blir startskottet för en ny tradition återstår att se. Men om publikens mottagande och kritikernas omdömen är något att gå på, finns det all anledning till optimism. Kanske får nya generationer nu chansen att uppleva vad deras föräldrar och far- och morföräldrar en gång tog för givet – en sommarkväll på Grönan med Taubes visor i luften.