Den unga generationens apati: Ett modernt Oblomov-syndrom

Studenterna blickar fram emot mig med en melankolisk dimma i ögonen. Vi diskuterar klimatkris och vetenskapens avtagande status, men i stället för förbittring ser jag en slags passiv uppgivenhet. Det känns som att de efter lektionen kommer åka direkt hem till sängens trösterika värme för att försvinna in i den ändlösa scrollningen mellan TikTok och Netflix.

Bilden påminner mig om 1800-talets ryska litterära gestalt Oblomov från Ivan Gontjarovs roman – den överflödiga människan som trots sina privilegier och sin begåvning inte förmår agera konstruktivt i sitt liv. ”Det var som om någon stulit de skatter livet skänkt honom och grävt ner dem i hans egen själ, djupt under allt dåligt och svagt”, skrev Gontjarov om sin huvudperson.

En vän till mig brottas med samma problematik. Han grubblar över världens tillstånd – fascism, krig och klimatförändringar – men känner sig oförmögen att handla. Impulsen att göra något finns där, men det rätta känns så avlägset från det rådande att han inte vet var han ska börja. Som tidsfördriv läser han svårfattliga artiklar, väntar på att bli ersatt av AI och konsumerar absurda mängder te. Trots sin begåvning finns en känsla av att inte ha någon plats i samtiden.

Detta fenomen – intellektuell överflödighet kombinerad med handlingsförlamning – genomsyrar den ryska 1800-talslitteraturen. I Lev Tolstojs ”Krig och fred” plågas hjälten Pierre av existentiella frågor: ”Men jag då? Vad ska jag göra?”, innan han flyr in i nöjen och tillfällig förströelse. Aleksandr Pusjkin beskriver sin överflödiga karaktär Eugen Onegin som någon som ”vaknar efter tolv och finner att livet i sin fåra rinner, att samma brokighet består: ’i morgon’ liknar helt ’i går’.”

På nästa seminarium diskuterar vi Donald Trumps forskningspolitik som flaggar ord som ”kvinna”, ”klimatförändringar” och ”ojämlikhet” i federala ansökningar. Studenterna förblir tysta. Deras apati speglar en känsla av maktlöshet inför större samhällskrafter – en parallell till de överflödiga människorna i det tsarryska samhället.

1800-talets Ryssland under Nicolas I präglades av despotism och politisk repression där aristokratins inflytande decimerades över en natt. Författaren Aleksandr Herzen beskrev situationen: ”alla är övertygade om att tiderna är dåliga; men var och en är lämnad åt sitt eget öde när det gäller att hitta en väg ut.” Materiellt överflöd kombinerat med politisk maktlöshet resulterade i ”en slags intellektuell överflödighet som förlorade sig i det ytliga livet.”

Även i dagens Sverige har möjligheten till samhällsförändring begränsats efter fyra decennier av nyliberala reformer, urholkning av arbetarrörelsen och internationella avtal som begränsar nationalstatens handlingsutrymme. Det är kanske inte förvånande att unga människor söker sig till kyrkor och underhållningsplattformar snarare än till politiska rörelser. När medlen för förändring tycks saknas, vänder man sig naturligt till det som erbjuder tillfällig glömska.

Men den ryska litteraturen erbjuder också en annan väg. Tjernysjevskijs roman ”Vad bör göras?” från 1863 inspirerade en hel generation till handling. I stark kontrast till de överflödiga människorna startar romanens huvudperson Vera en kooperativ fabrik som lyfter kvinnor ur fattigdom. Trots mödosamma dagar fylls hennes liv av mening. ”Stig upp ur era hålor, mina vänner”, uppmanar författaren läsaren. ”Träd ut i det klara fria ljuset; det är härligt att leva där och vägen dit är lätt och lockande.”

Denna roman spred sig som en löpeld både inom och utanför Ryssland. August Strindberg beskrev den som epokgörande för sitt författarskap. Enligt kritikern Joseph Frank bidrog den som inget annat verk till den emotionella dynamik som kulminerade i ryska revolutionen.

I våras anslöt jag mig till en slåtterförening utanför Göteborg. Föreningens genomsnittsålder hade stadigt ökat sedan 70-talet, och medlemmarna tycktes ha accepterat att ängarna skulle växa igen när de inte längre orkade. Men plötsligt dök tre unga män i 20-årsåldern upp, och föreningens genomsnittsålder halverades över en natt. Tillsammans slog vi ängar som stått orörda i årtionden.

Det händer något när man arbetar tillsammans med andra för ett gemensamt mål. Man dras in i en kollektiv kraft som låter en åstadkomma mer än vad som vore möjligt på egen hand. I Maksim Gorkijs roman ”En mor” från 1906 upptäcker huvudpersonen detta när hon ansluter sig till en politisk rörelse: ”Hon förstod, att man kunde älska ett sådant liv trots dess faror… Inom henne utvecklade sig omärkligt ett lugnt medvetande om hennes behövlighet för detta nya liv.”

För att inse att förändring är möjlig måste man bara börja. De gamla i föreningslivet väntar otåligt på att yngre generationer ska ta över stafettpinnen. När vi går tillbaka efter dagens arbete på ängen är stämningen uppsluppen och liksom vaccinerad mot världens mörker. En av de unga männen uttrycker det enkelt när jag frågar om det känns bra att göra någonting: ”Ja, det är så skönt.”

I tider som präglas av maktlöshet kan eskapism erbjuda tillfällig lindring, men de verkliga lösningarna finns i handling och gemenskap. Vi kunde inte vara mindre överflödiga när vi tillsammans arbetar för något större än oss själva.