Flanören: Vi åker till tippen. Där är jag helt inkompetent.

I vårt vardagliga liv finns det många situationer som kan få oss att känna oss helt inkompetenta, trots att vi i andra sammanhang uppfattas som både kunniga och kompetenta. För mig är återvinningscentralen, eller ”tippen” som den allmänt kallas, ett sådant ställe där min självbild som en rationell och kapabel vuxen person snabbt raseras.

Varje besök på återvinningscentralen föregås av noggrann planering. Hela familjen är involverad och vi har gjort upp en tydlig strategi. Trots detta känner jag en växande nervositet när vi slutligen svänger in på området. Visst har vi varit här förut, men känslan av otillräcklighet är alltid lika påtaglig.

Redan i vardagen brottas jag med frågor kring sopsortering. Jag försöker göra mitt bästa, men även vid den lokala återvinningsstationen uppstår ständigt frågetecken. Är chipspåsar gjorda av plast eller metall? Vad gör man egentligen med kuvert? Och är det verkligen meningen att jag ska separera pappersetiketten från Bregott-förpackningen?

Som en person som genuint vill göra rätt – eller kanske snarare är rädd för att bli tillrättavisad – skapar denna osäkerhet ett konstant stresspåslag. Detta blir som mest påtagligt under besöken på återvinningscentralen.

Där tycks alla andra vara professionella sopsorterare. De rör sig målmedvetet mellan containrarna, exakt medvetna om var varje skräpföremål ska hamna. Under tiden springer jag planlöst omkring medan min familj väntar i bilen, bakom vilken en allt längre kö av otåliga besökare växer fram.

Samtidigt känner jag mig ständigt övervakad av personalen. Jag förstår naturligtvis att de måste hålla ordning och säkerställa att sorteringen sker korrekt. Men känslan påminner om när man som mellanstadiebarn av misstag hamnat i fel klassrum bland högstadieeleverna – en total känsla av att inte höra hemma.

Vid ett tillfälle uppmärksammade en anställd min uppenbart förvirrade framtoning och frågade vad jag försökte slänga. När jag svarade ”jord”, fick jag beskedet att det inte var tillåtet på denna återvinningscentral. Han måste dock ha noterat min besvikelse, för han lät mig slutligen göra det ändå.

Detta var bara ett i raden av mina många misstag. Vid ett tidigare besök upptäckte jag en fin sjöjungfrudocka i en hylla märkt ”återbruk”. Jag tänkte genast att den skulle passa perfekt till min dotter och frågade om jag fick ta den. Till mitt förskräckande blev jag tillrättavisad. Jag borde ha förstått att dockan först skulle transporteras till återbrukscentralen på andra sidan Skärholmens centrum innan den kunde hämtas.

Det är just på återvinningscentralen som jag, en person som annars ofta betraktas som intelligent och till och med kompetent, tvingas inse att det finns en helt annan värld som jag inte behärskar. En värld där människor vet vad lacknafta är, hur man använder en högtryckstvätt, och vilka material som faktiskt är klassade som brännbara.

Jag får trösta mig med att jag åtminstone är ”bra på datorer”. Men när andra kämpar med att öppna en ny flik i webbläsaren, bör de veta att jag – den självutnämnda datorkungen – är fullständigt inkompetent inom de flesta av det moderna livets andra områden.

I ett samhälle som ställer allt högre krav på att vi ska vara mångsidigt kompetenta, finns det något trösterikt i att erkänna sina begränsningar. Återvinningscentralen blir en speciell plats där sociala hierarkier plötsligt kan omkullkastas – där den vanligtvis så självsäkra akademikern kan reduceras till ett förvirrat barn, medan personen som kanske inte glänser i teoretiska sammanhang navigerar med total säkerhet mellan containrarna för elektronikavfall och impregnerat trä.