Den finska stjärndirigenten Susanna Mälkki är en relativt ovanlig gäst på svenska konsertpodier, trots att hon har starka band till landet sedan tidigare. Under slutet av 1990-talet inledde hon sin musikerkarriär som förstecellist i Göteborgs Symfoniker, innan hon bytte instrument mot taktstocken och utvecklades till en av världens mest respekterade dirigenter.

Nu återvände Mälkki till Sverige för att leda vårens avslutande produktion i Berwaldhallen tillsammans med Sveriges Radios Symfoniorkester. På programmet stod en cellokonsert komponerad av hennes landsман och dirigentkollega Esa-Pekka Salonen, som fungerar som säsongens artist-composer-in-residence.

Kvällen bjöd på ett program som lyfte fram nordiska och ryska tonsättare från olika epoker. Förutom Salonens cellokonsert framfördes Jean Sibelius orkesterverk ”Okeaniderna” samt Sergej Prokofjevs femte symfoni, vilket gav publiken en bred genomgång av olika stilar och uttryck inom den klassiska musiken.

## En utmanande soloprestation

Som solist i Salonens cellokonsert uppträdde den tyske cellisten Nicolas Altstaedt. Verket, som ursprungligen skrevs 2017 för den världsberömde cellisten Yo-Yo Ma, är känt för att vara både tekniskt krävande och uttrycksfullt omfattande. Det kräver stor uthållighet och musikalisk bredd av solisten.

Altstaedt visade sig dock mer än väl rustad för uppgiften. Under konsertstyckens fyrtio minuter levererade han ett flödande och ledigt framförande som verkade komma helt utan ansträngning. Hans tekniska färdighet och musikaliska mognad gjorde att han kunde hantera verkets olika krav med imponerande kontroll.

Salonens cellokonsert betraktas av många som tonsättarens bästa bidrag till solokonsertgenren. Verket har sedan premiären tolkats av flera framstående cellister och har etablerat sig i repertoaren. Det erbjuder solisten möjligheter till både långsträckta, sångbara melodilinjer av elegisk karaktär och mer energiska, dansanta rytmiska avsnitt där cellisten får interagera med orkesterns slagverkare, särskilt congasspelaren.

## Generös orkesterbehandling

En av styrkorna i Salonens cellokonsert är den rika orkesterbehandlingen. Kompositören, som själv har lång erfarenhet som dirigent, skriver generöst för orkestern och låter olika instrumentgrupper få utrymme att visa sina klangliga kvaliteter. Orkestern får visa upp allt från glittrande träblås till strålande bleckblås och detaljrika stråkarrangemang.

Denna överdådiga klangpalette skiljer sig markant från andra moderna cellokonsertutövare. Som kontrast kan nämnas Anders Hillborgs cellokonsert, som nyligen getts ut på skiva med just Nicolas Altstaedt som solist. Även om Hillborgs verk också är suggestivt och uttrycksfullt, är det betydligt mer spartanskt i sin orkesterbehandling, vilket skapar en annan typ av musikalisk upplevelse.

## Nordisk och rysk programsättning

Konsertens öppningsverk var Jean Sibelius ”Okeaniderna”, ett orkesterverk från 1914 som ursprungligen var en amerikansk beställning. Precis som Salonen i senare tid, var Sibelius under sin levnad mycket populär i Förenta Staterna, och detta verk blev en av hans framgångar där.

”Okeaniderna” är ett tonmåleri som skildrar havet och dess mytologiska väsen. Musiken innehåller pittoreska inslag med guppande flöjtfigurer som föreställer havsnymfer, kontrasterat mot stormiga blåsarpartier. Särskilt anmärkningsvärt är Sibelius användning av stråkarna, där han låter dem rulla fram i minimalistiska sextondelar, vilket förebådar senare kompositörers stil, särskilt Philip Glass minimalistiska teknik från senare delen av 1900-talet.

## Sovjetisk monumental

Kvällens avslutande verk var Sergej Prokofjevs femte symfoni från 1945. Till skillnad från både Sibelius och Salonen, som båda gjorde framgångar i Amerika, hade Prokofjev en mer komplicerad relation till västvärlden. Efter att ha tillbringat tid utomlands, återvände han till sitt hemland Ryssland, som då hade blivit Sovjetunionen, där han uppförde denna symfoni i Moskva vintern 1945.

Prokofjevs femte symfoni är byggd kring två tunga yttersatser som inramar ett scherzo och ett adagio. Verket innehåller mycket av Prokofjevs karakteristiska musikaliska språk, särskilt hans förmåga att skapa sagolik surrealism. Denna kvalitet gör att musiken skulle passa utmärkt som soundrack till Michail Bulgakovs klassiska roman ”Mästaren och Margarita” och dess nattliga, bisarra händelser.

Under Susanna Mälkkis ledning levererade Sveriges Radios Symfoniorkester ett distinkt och väl genomarbetat framförande av Prokofjevs komplexa partitur. Orkesterns musiker visade sig viga och säkra i den tekniskt krävande musiken, vilket vittnar om både deras höga kompetens och Mälkkis klara tolkningsvilja.

Kvällen i Berwaldhallen visade att den finska dirigenten fortfarande har starka kopplingar till den svenska musikscenen, trots att hon numera är en efterfrågad dirigent på världens stora konserthus. Hennes förmåga att leda orkestern genom ett tekniskt och uttrycksmässigt krävande program bekräftade hennes ställning som en av dagens främsta dirigenter.