Från rysk stats-tv strömmar propagandan rakt in i en allt galnare mamma

I en tid då Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina fortsätter att forma såväl geopolitiska realiteter som personliga identiteter, utforskar den tysk-ukrainske författaren Dmitrij Kapitelman språkets förmåga att både bevara och förstöra. Hans roman ”Ryska specialiteter”, översatt av Rebecka Kjellberg och utgiven på Polaris, ger sig in på det komplicerade territoriet mellan migration, identitet och krig.

Kapitelman, som själv föddes i Kiev och senare flyttade till Leipzig med sin ryskspråkiga familj, levererar en berättelse som pendlar mellan två skådeplatser: det tyska Leipzig och det krigshärjade Kiev. Centralt i romanen står en metafor som introduceras halvvägs genom berättelsen – en berättare som river upp det linoleumgolv som under tjugofem år täckt fiskbensparketten i familjens livsmedelsbutik. Detta blir en bild för det sovjetiska arv som Putin återupplivat, medan fiskbensparketten representerar den ukrainska nationen.

Romanens grundtanke är både enkel och komplex: att det är omöjligt att utöva våld utan att samtidigt förstöra det man egentligen vill bevara. Författaren låter berättaren fundera över hur försvaret av Ukraina, trots att det är oundgängligt, samtidigt är destruktivt. Den ukrainska nationalism som den ryska imperialismen framkallat riskerar att reducera och förgröva verkligheten.

Kriget som bakgrund formar inte bara romanens handling utan också dess språkliga landskap. Berättaren, som reser till Kiev några år efter invasionens början, bevittnar hur kriget sakta transformerar både förbindelsen till landet och kraften genom vilken denna förbindelse upprätthålls: modersmålet ryska.

Propagandan från rysk stats-tv, som berättarens egen mor följer troget, skakar om vardagsspråket. Mekaniska fraser infiltrerar konversationer, och enkla ord börjar smaka av lögn och krig. I Kiev fulländas denna process på ett dramatiskt sätt. Människor som talat ryska hela sina liv väljer att operera ut sitt modersmål och ersätta det med ukrainska som en försvarsgäst. Samtidigt krymper berättaren ihop i sig själv, skuldtyngd av kriget och plågad av krigets språk, men utan möjlighet att ta sin tillflykt till ukrainskan.

Modern framstår som romanens mest intressanta gestalt. Hon representerar den generation som fortfarande konsumerar rysk statspropaganda, en komplex position som Kapitelman berör men enligt kritiker inte fullt ut utforskar. Det finns en önskan om att få följa henne djupare in i de tankeprocesser som gör det möjligt att fortsätta tro på den ryska narrativen mitt i krigets verklighet.

Ett centralt ögonblick i romanen är skildringen av Butja, platsen där ryska trupper begick omfattande krigsförbrytelser. Kapitelman beskriver våldet där som något ”långt bortom våldets gräns” och repeterar denna formulering som ett mantra. Men frågan uppstår: vad betyder det egentligen? Är det ett våld som är så extremt att det överstiger definitionerna? Och vad blir det då?

Kritiker har påpekat en viktig brist i denna skildring. Romanen ger inga konkreta bilder, inte ens i återberättad form, av avrättningarna, tortyrkammarna och våldtäkterna i Butja. Denna frånvaro av visuella beskrivningar skapar en oavsiktlig och därmed ihålig försoning. Även om våldsamma händelser inte nödvändigtvis kräver våldsamma bilder för att förmedla sin tyngd, behöver språket bära en puls och intensitet som gör våldsamheten påtaglig.

Den ryske poeten Osip Mandelstam, själv ett offer för stalinistisk förföljelse, skrev en gång att litteraturen är ett vilddjur. Det är just denna råhet och oförmedlade kraft som verkar saknas i Kapitelmans text. Trots att romanen berör brännande och högaktuella frågor om språk, identitet och krigets förmåga att förstöra kommunikation och moral, lyckas den inte fullt ut karva fram ett eget språk som gör dessa erfarenheter full rättvisa.

”Ryska specialiteter” förblir på ett behörigt avstånd från de sammanbrott i kommunikation och moral som den gestikulerar mot. Läsaren hålls borta från de själsliga platser där det framstår som absolut nödvändigt att ägna sig åt det absurda, från moderns förmenta galenskap och från krigets verkliga ansikten.

Romanen speglar en tid då identiteter formas och omformas av geopolitiska krafter, där språk används som vapen och där personliga val om vilket språk man talar blir politiska ställningstaganden. Men kanske är det just i detta avstånd som bokens begränsningar blir tydligast – avståndet mellan att berätta om något fruktansvärt och att låta fruktansvärdheten genomsyra berättelsen själv.