Gapskratten uteblir i en ny ”Scary movie” på boomerhurmör

Wayans-brödernas återkomst till skräckparodin ”Scary movie” har inlett en omfattande diskussion om nostalgifilmens gränser och komedins utveckling i modern tid. Den sjätte delen i serien, som nu har biopremiär, markerar broderns återförening med franchisen efter mer än två decenniers frånvaro.

Bröderna Wayans förlorade kontrollen över ”Scary movie”-serien redan efter den andra filmen på grund av ekonomiska tvister med producenterna Weinstein-bröderna. Nu gör de comeback samtidigt som huvudföremålet för parodin, ”Scream”-serien, nyligen släppte sin sjunde del med originalförfattaren Kevin Williamson i registolen. Denna sammanflätning av nostalgiska återkomster speglar en bredare trend i filmindustrin där etablerade franchiser försöker återuppväcka tidigare framgångar.

Filmen, som regisserats av Michael Tiddes och skrivits av bröderna Craig Wayans, Keenen Ivory Wayans, Marlon Wayans och Shawn Wayans, tar ett metaperspektiv på sin egen existens. Genom att låta en rollfigur beskriva filmen som en ”rebootequel” driver produktionen med den nostalgiska återupplivning den själv deltar i. Den ursprungliga ensemblen har återförenats, inklusive Marlon och Shawn Wayans samt Regina Hall och Anna Faris, vars karaktär Cindy nu ser sina döttrar bli mål för maskerade mördare.

Filmens humoristiska tillvägagångssätt försöker navigera samtidens kulturella landskap, men resultatet blir ojämnt. Skämten om hjärndöda streamare, med en cameoroll av Kai Cenat, och satiren riktad mot generation Z:s påstådda överkänslighet framstår som redan daterade. Detta understryker en utmaning för komedier i dagens snabbrörliga medialandskap där kulturella references snabbt blir föråldrade.

Wayans-brödernas historiska rykte för provokativ humor har varit en känneteckning för deras karriär, vilket exemplifierades i deras tidigare film ”White chicks”. Men i den nya ”Scary movie”-filmen lyckas den ocensurerade stilen inte alltid leverera de avsedda effekterna. En särskilt kontroversiell scen parodierar tunnelbanescenen från ”Scream 6” där en karaktär som tjatar om pronomen möter ett våldsamt slut. Scenen syftar till att vara provocerande men upplevs som plump snarare än träffsäker.

Filmen tar sig an ett brett spektrum av moderna skräckfilmer i sin satiriska ansats. Vissa parodier träffar bättre än andra i sitt utförande. En kyrkoscen från sydstatsskräckisen ”Sinners” från 2025 omvandlas till en omvändelseceremoni, medan barn påverkade av THC-godis imiterar de långsamma rörelserna från thrillern ”Weapons”. Däremot känns referenser till äldre filmer som ”Get out” från 2017 mindre aktuella och fräscha i sammanhanget.

Filmens längd på 96 minuter ger utrymme för ett stort antal skämt och referenser, men konsistensen i kvaliteten varierar betydligt. För den målgrupp som uppskattar lowbrow-humor och är villig att temporärt sänka sina krav på sofistikerad komedi finns det moment av underhållning. Problemet är att skratten kommer för glest och att mycket av humorn snabbt blir förutsägbar.

Betyget på ett av fem reflekterar filmens oförmåga att leva upp till både sina egna ambitioner och de förväntningar som följer med Wayans-brödernas återkomst. Trots att filmen inte försöker vara fräsch eller sofistikerad i traditionell mening, vilket är en medveten del av dess estetik, saknar den den överraskande kvalitet som krävs för att göra även den mest simpla humor effektiv.

I ett bredare filmhistoriskt perspektiv representerar ”Scary movie 6” en intressant korsning mellan olika trender inom modern populärkultur. Den nostalgiska återkomsten av etablerade franchiser, utmaningen med att skapa komedi i en ständigt föränderlig kulturell miljö, och spänningen mellan provocerande humor och publikens förväntningar är alla teman som kristalliseras i denna produktion.

Filmen har svensk biopremiär med åldersgräns 11 år och visas på engelska. I rollerna ses Marlon Wayans, Shawn Wayans, Anna Faris och Regina Hall bland flera andra. För den som trots allt är intresserad av skickligt utförda parodifilmer rekommenderas istället klassiker som ”Titta vi flyger” från 1980, ”Not another teen movie” från 2001 eller ”Tropic thunder” från 2008.

Sammanfattningsvis står ”Scary movie 6” som ett exempel på hur svårt det kan vara att återuppliva en framgångsrik formel efter lång tid. Medan vissa element av originalseriens charm finns kvar, visar filmen också på de utmaningar som följer med att försöka översätta en humoristisk sensibilitet från en annan era till nutiden.