En laddad kulturkväll i Storkyrkans anda: Orfeus Barock förenar nordiska grannar

I en nästan fullsatt Grünewaldsalen i Konserthuset Stockholm bjöd Orfeus Barock, en utbrytargrupp från Kungliga Filharmonikerna, på en musikalisk resa med det ikoniska motivet Sankt Göran och draken som tematisk röd tråd. Konserten lockade en stor publik tack vare sitt säljande koncept med nordiskt fokus.

Programmet, som marknadsfördes som ”inter-skandinaviskt”, tog avstamp i nationalromantikens tolkning av Sankt Göran och draken-motivet som en symbolisk framställning av Sten Sture den äldres kamp mot den danska unionskungen Kristian I – en allegori för den svenska segern över danska krafter.

Detta historiska möte mellan grannländerna förstärktes visuellt genom musikernas scenklädsel. Lutenisten Jonas Nordberg uppträdde iförd en svensk landslagströja, medan violinisterna Martin Lissola och Emma Nyman kompletterade med danska färger i rött och vitt. Cellisten Johannes Rostamo och cembalisten Marcus Mohlin höll sig mer diskret till den svenska sidan i ensemblen.

Den norske barytonsångaren Bernt Ola Volungholen fungerade som kvällens verbala nav och vävde samman verken med humoristiska inslag och vänskapligt retande grannländer emellan – en aspekt som bidrog till konsertens gemytliga stämning.

Programmet omfattade triosonater av såväl Johan Helmich Roman, ofta kallad ”den svenska musikens fader”, som den dansk-tyske tonsättaren Diederich Buxtehude. Den senare föddes 1637 i Helsingborg, en stad som då tillhörde Danmark, vilket underströk kvällens gränsöverskridande tema. Volungholen imponerade med sin varma klang och tydliga diktion i framföranden av såväl Romansånger på svenska som Buxtehudekantater på tyska (”Ich bin eine Blume zu Saron”) och latin (”Quemadmodum desiderat cervus”).

Ensemblen inkluderade även musik av italienaren Arcangelo Corelli, vars verk importerades till Sverige av Roman via Georg Friedrich Händels London. Corellis A-dursonat för violin och basso continuo gav musikerna tillfälle att fördjupa sig i ornamentikens konst. Programmet innehöll också lutsånger av John Dowland, motiverat av att den engelske kompositören var verksam vid Kristian IV:s hov i Köpenhamn under åren 1598-1606.

I en tid då kulturkanoner diskuteras flitigt blev konserten en påminnelse om musiklivets internationella rötter och gränsöverskridande karaktär. Denna aspekt gav ytterligare djup åt kvällens framföranden.

Ett anmärkningsvärt förbiseende var dock att ensemblen inte tog tillfället i akt att framföra Fredmans epistel nr 46, där Carl Michael Bellman uttryckligen refererar till ”Riddar Sanct Jöran” och draken. I stället valde man att framföra epistel nr 81, ”Märk hur vår skugga”. Även om detta stycke alltid skapar stämning, kändes det som en missad möjlighet att förstärka kvällens övergripande tema.

Trots denna brist bjöd Orfeus Barock på en väl genomförd och ambitiös konsert som förenade grannar över historiska gränser. Musikerna visade prov på både teknisk skicklighet och stilistisk medvetenhet i sina tolkningar av musik från olika tidsepoker och regioner.

Konsertens kombination av historisk förankring och musikalisk excellens belyste hur kulturen ofta korsar nationsgränser och utvecklas genom samspel mellan olika traditioner. Detta illustrerades inte bara genom programvalet utan även genom ensemblens sammansättning, där musiker med olika nationell bakgrund samverkade i en gemensam musikalisk upplevelse.

För publiken blev kvällen en resa genom nordisk musikhistoria och ett exempel på hur historiska motiv kan inspirera till relevanta konstnärliga uttryck i vår tid. I en allt mer polariserad värld blev konserten en påminnelse om kulturens förmåga att bygga broar mellan nationer och skapa förståelse över gränser – precis som musiken gjorde i renässansens och barockens Europa.