Generationsgap och främlingskap när familjer drabbar samman

I familjens spår: Jim Jarmuschs triptyk utforskar generationsgapet

Jim Jarmuschs senaste verk ”Father mother sister brother” är en lågmäld, närmast meditativ studie av komplicerade familjerelationer uppdelad i tre distinkta delar. Filmen, som vann guldlejonet i Venedig, har fått varierande mottagande trots sin prestigefyllda utmärkelse.

Filmens första del, ”Father”, placerar oss på landsbygden där Tom Waits gestaltar en excentrisk far som får besök av sina till synes konventionella vuxna barn, spelade av Adam Driver och Mayim Bialik. Besöket är kort, ansträngt och kantas av obekväm tystnad – typiska kännetecken för Jarmuschs minimalistiska berättarstil. Trots den korta visiten hinner Jarmusch fånga en komplex familjedynamik där barnen tydligt försökt distansera sig från sin udda förälder, samtidigt som ett slags underliggande längtan efter normalitet genomsyrar scenen.

I filmens andra segment, ”Mother”, möter vi Cate Blanchett, Vicky Krieps och Charlotte Rampling i Dublin. Här skildras en årlig tebjudning mellan en mor och hennes döttrar där underliggande spänningar gradvis kommer upp till ytan. Krieps och Blanchett lyckas med konststycket att förmedla en komplex känslomässig undertext, trots Jarmuschs spartanska dialog och regi.

Den avslutande delen, ”Sister brother”, visar tvillingar spelade av Indya Moore och Luca Sabbat som går igenom sina nyligen avlidna föräldrars lägenhet i Paris. Här får vi se den enda genuint varma relationen i filmen – den mellan syskonen – samtidigt som de försöker förstå vilka deras äventyrliga föräldrar egentligen var. I denna del blir filmens centrala tema tydligt: hur vi aldrig riktigt kan känna våra föräldrar fullt ut, och hur familjerelationer ofta bygger på en konstruktion snarare än verklig närhet.

Genom hela verket belyser Jarmusch ett intressant generationsgap som känns tidstypiskt – föräldrarna framställs ofta som mer kreativa, äventyrliga och självcentrerade än sina barn, som antingen utvecklats till överdrivet konventionella vuxna eller kreativa men rotlösa individer. Det är en omvänd dynamik jämfört med hur föräldra-barn-relationer traditionellt skildrats i film.

Jarmusch fortsätter att arbeta med sin karakteristiska minimalistiska stil, där händelsefattiga scener ofta utspelas i realtid. Han förlitar sig, som vanligt, på sina skådespelares karisma och förmåga att behålla åskådarens uppmärksamhet trots de antidramatiska situationerna. Tyvärr lyckas inte alla delar av filmen lika väl med detta.

Medan Jarmusch en gång var en revolutionerande röst inom den oberoende filmen, som skapade begrepp som ”indie” och ”retro”, känns hans tillvägagångssätt här mindre innovativt. Stundvis verkar han förlita sig för mycket på publikens vilja att läsa in betydelser mellan raderna, utan att själv leverera tillräckligt med substans. Den visuella gestaltningen, tidigare ett av hans styrkeområden, känns nedtonad och mindre genomarbetad i detta projekt.

Filmen, som har en längd på endast 75 minuter, är barntillåten och går nu på biograferna. De medverkande skådespelarna – en imponerande uppställning med både Hollywoodstjärnor och karismatiska nykomlingar – gör generellt sett bra ifrån sig inom de begränsade ramar de givits. Tom Waits excentriska fadersfigur, Cate Blanchetts komplexa matriark och tvillingparet Moore och Sabbats sorgsna men stilmedvetna resa genom föräldrarnas kvarlämnade spår är filmens bästa stunder.

För den som är bekant med och uppskattar Jarmuschs tidigare verk finns det fortfarande glimtar av hans unika filmspråk. Hans förmåga att skildra subtila ögonblick och fånga dynamiken i till synes vardagliga interaktioner är fortfarande intakt. Men för nya åskådare kan filmen framstå som frustrerande långsam och otillgänglig.

”Father mother sister brother” är ett ambitiöst försök att utforska familjerelationernas komplexitet genom en minimalistisk lins, men den når inte upp till höjdpunkter i Jarmuschs tidigare filmografi som ”Down by law” (1986), ”Dead man” (1995) eller ”Only lovers left alive” (2013) – verk där hans unika vision och stil nådde sin fulla potential.