Hajpad dansk klasskildring. Stark historia av Liv Duvås – men den är på tok för lång

I spåren av en familjetragedi utforskar Liv Duvås nya roman ”Ner från himlen” den tunna linjen mellan frihet och utsatthet. Den unga huvudpersonen Maria befinner sig i ett livsavgörande skede när hon, med sin nyfödda dotter, lämnar en dysfunktionell relation för att söka sin egen väg.

Romanen, som redan väckt uppmärksamhet i litterära kretsar, skildrar hur Maria navigerar genom ett Sverige där samhällets skyddsnät visar sig vara tunnare än förväntat. Med en far som gått bort och en mor förlorad i alkoholmissbruk står Maria ensam när hon bryter upp från en samborelation som inte längre ger henne det hon behöver.

Det är i detta undantagstillstånd som berättelsens verkliga kärna blottläggs. Duvå fångar med precision den speciella sårbarhet som präglar tillvaron för en ung ensamstående förälder i dagens samhälle. Utan ekonomisk trygghet eller ett stödjande nätverk tvingas Maria att fatta beslut som balanserar på gränsen mellan överlevnad och självdestruktion.

Språket i romanen är avskalat men träffsäkert, en stilistisk precision som förstärker den råa verklighet Duvå skildrar. Det finns en nervighet i texten som speglar protagonistens situation – ständigt på väg, alltid med känslan av att något hotar i periferin.

Relationen mellan Maria och barnet utgör bokens emotionella centrum. Duvå undviker skickligt att hemfalla åt sentimentalitet, men låter ändå moderskapets komplexa känslor genomsyra berättelsen. Den nyfödda dottern blir både en börda och en livlina för Maria, ett ankare i en tillvaro som annars riskerar att lösas upp.

Klassperspektivet är ständigt närvarande i ”Ner från himlen”. I en tid då social rörlighet ofta diskuteras som något självklart, påminner Duvå om de strukturella hinder som fortfarande präglar många människors liv. Marias bakgrund, med en dysfunktionell familj och begränsade resurser, blir ett konkret exempel på hur utgångspunkten i livet kan diktera framtida möjligheter.

Bokens miljöskildringar är noggrant utarbetade och bidrar till att förankra berättelsen i en igenkännbar svensk verklighet. Från slitna förorter till tillfälliga boenden tecknar Duvå en karta över platser som sällan figurerar i litterära skildringar, men som utgör vardagen för många.

Kritiker har särskilt lyft fram hur Duvå lyckas balansera det personliga dramat mot större samhällsfrågor. Genom Marias ögon exponeras brister i välfärdssystemet, ojämlikheter i vården och de särskilda utmaningar som möter unga föräldrar utan ekonomiskt eller socialt kapital.

”Ner från himlen” placerar sig i en litterär tradition där vardagsrealism möter existentiella frågeställningar. Det finns ekon av tidigare svenska författare som Susanna Alakoski och Kristina Sandberg, men Duvås röst är distinkt egen – skarpare i kanten och med en mer återhållsam berättarteknik.

Trots de tunga temana finns det glimtar av hopp i berättelsen. Marias beslutsamhet och förmåga att hitta vägar framåt, även i till synes omöjliga situationer, ger romanen en underström av motståndskraft som kontrasterar mot den ofta mörka tematiken.

För en första läsning kan ”Ner från himlen” framstå som en berättelse om utsatthet och systemets brister, men vid närmare granskning framträder också en skildring av motstånd och agens. Maria är aldrig enbart ett offer för omständigheterna; hon fattar aktiva beslut, ibland problematiska sådana, men alltid med en vilja att forma sitt eget öde.

I en litterär samtid där autofiktionen dominerat under flera år, utgör Duvås roman ett intressant alternativ. Här finns en uppenbar samhällsmedvetenhet, men också en tilltro till fiktionens förmåga att berätta sanningar som inte nödvändigtvis är självbiografiska.

”Ner från himlen” är en roman som utmanar läsaren, både genom sitt innehåll och genom sin vägran att erbjuda enkla lösningar. I skildringen av Maria och hennes dotters gemensamma resa mot en osäker framtid, ställer Duvå frågor om frihet, ansvar och möjligheten till förändring som fortsätter att resonera långt efter att sista sidan är vänd.