Ledare: En gång i tiden var Sverige ett land som tog barn på allvar

Tidöregeringens rättspolitiska offensiv har satt Sverige inför en av de mest omfattande omprövningarna av synen på barn sedan 1950-talets socialdemokratiska reformer. Den nya lagstiftningen, som presenterats av samarbetspartierna Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna med Sverigedemokraternas aktiva stöd, innehåller flera komponenter som radikalt förändrar rättsläget för minderåriga. Bland de mest uppmärksammade förslagen återfinns möjligheten att döma sjundeklassare – det vill säga barn i 13–14-årsåldern – till fängelse, samt en skärpt utvisningspolicy som omfattar barn i alla åldrar. Därtill varnar företrädare för kvinnoorganisationer för att lagstiftningen, i dess nuvarande utformning, indirekt kan driva utsatta kvinnor till abort.

Det första förslaget bryter med en lång svensk tradition där frihetsberövande av barn under 15 år i princip varit uteslutet. Sedan folkhemmets dagar har principen varit att unga lagöverträdare ska mötas av sociala insatser och vård snarare än kriminalvård. Den nya lagstiftningen, som regeringen motiverar med den eskalerande gängvåldet och en upplevd straffrihetskultur, innebär att barn ned till 13 år kan komma att placeras i slutna ungdomshem som i praktiken fungerar som fängelser. Rättsexperter har påpekat att en sådan ordning strider mot FN:s barnkonvention, vilken Sverige sedan 2020 har som svensk lag. Enligt konventionen ska frihetsberövande av barn vara en sista utväg och ske under kortast möjliga tid. Regeringsunderlaget har dock valt att betona att det rör sig om ”exceptionella fall”, men kritiker menar att själva principbeslutet sänder en signal om att barn kan behandlas som vuxna i straffrättsliga sammanhang.

Det andra spåret, den skärpta migrationspolitiken, innebär att barn som saknar uppehållstillstånd nu i betydligt högre utsträckning riskerar att utvisas, oavsett ålder. Tidigare har en humanitär bedömning ofta gjort att barnfamiljer fått stanna av hänsyn till barnets bästa och etablering i det svenska samhället. Med de nya reglerna får utvisningsbesluten företräde, vilket enligt Migrationsverket kommer att beröra tusentals barn under det kommande året. Jurister lyfter fram att detta skapar en konstitutionell konflikt, eftersom myndigheter och domstolar enligt lag är skyldiga att beakta barnkonventionen, men den nya nationella lagen i praktiken åsidosätter dessa krav. Risken är att barn som tillbringat en stor del av sina liv i Sverige tvingas återvända till länder de aldrig känt, ofta utan att tala språket eller ha några sociala nätverk. Migrationspolitiskt innebär detta en markering från Tidöpartierna att man prioriterar volymminskning framför individuella skyddsbedömningar, ett ställningstagande som väckt starka reaktioner både inom rättsväsendet och från civilsamhällets organisationer.

Den tredje frågan, som kopplar samman den straffrättsliga och migrationspolitiska skärpningen med aborträtten, är mer komplex men inte mindre kontroversiell. Flera läkarorganisationer och kvinnohälsovårdsexperter har i remissvar uppmärksammat att det hårdare klimatet för utländska kvinnor, i kombination med slopade rättssäkerhetsgarantier och ökad kontroll från polisiära myndigheter, kan få allvarliga konsekvenser. Kvinnor som vistas i Sverige utan tillstånd, eller som befinner sig i en utvisningsprocess, tvekar ofta att söka vård inom mödra- och förlossningssjukvården av rädsla för att deras uppgifter registreras och delas med migrationsmyndigheterna. Detta leder i förlängningen till att graviditeter inte följs upp, vilket kan resultera i att kvinnor i desperation genomför abort i ett sent skede eller hamnar i situationer där de uppmanas att avbryta graviditeten för att överhuvudtaget kunna hantera utvisningsprocessen. Det är en form av strukturell press som, enligt organisationer såsom RFSU, i praktiken urholkar den svenska abortlagstiftningens intentioner om fri och säker tillgång till vård.

Bakgrunden till detta politiska skifte är det så kallade Tidöavtalet, som ingicks efter valet 2022 och som gett Sverigedemokraterna ett formellt inflytande över regeringspolitiken utan att sitta i regeringen. Avtalet var tydligt med att den ”humanistiska synen” på migration och kriminalitet skulle ersättas av en hårdare, mer avskräckande linje. Inom justitiepolitiken har detta manifesterats genom en rad propositioner som löpande skickats till riksdagen under våren. Enligt uppgifter från justitiedepartementet är syftet att återupprätta allmänhetens förtroende för rättsväsendet, som lidit svårt av skjutningar och sprängdåd i storstadsområdena. Regeringspartierna menar att man inte längre kan ta hänsyn till ”barnperspektivet” i alla lägen när samhället står under sådan press.

Konsekvenserna för det svenska samhället kan bli långtgående. Inom kriminalvården varnar man för att de nya fängelsestraffen kräver omfattande resurser och att ungdomsvården saknar kompetens för att hantera så pass unga intagna. Inom skolvärlden ökar oron för att sjundeklassares brottslighet, som ofta handlar om stötdelar eller skadegörelse, nu kan få livsavgörande konsekvenser. Samtidigt pågår en intensiv rättslig debatt om huruvida svensk domstol kommer att kunna tillämpa lagen utan att fällas i Europadomstolen, som har tydliga riktlinjer kring barns frihetsberövanden. När riksdagen nu förbereder sig för omröstning står valet mellan att fullfölja den skärpta linjen eller att stanna upp i eftertanke. Det som en gång betraktades som självklart svenskt – omsorgen om barnets bästa – ställs nu mot en politik som prioriterar avskräckning och kontroll. Utgången kommer att forma frågan om hur Sverige ser på sina yngsta medborgare under decennier framöver.