Nya statyer i Moskva avslöjar Putins narrativ om Ryssland

I hela Europa pågår en process där historiska monument tas bort från offentliga platser. Detta fenomen berättar mer om dagens samhällen än om de historiska personer som förevisas i dessa verk. I västra och norra Europa har länder med kolonialt förflutet valt att avlägsna monument som glorifierar denna historia. I Central- och Östeuropa samt Baltikum har sovjetiska monument tagits bort i en process som förstärkts ytterligare efter Rysslands invasion av Ukraina 2022.

Samtidigt sker motsatt utveckling i Ryssland. Strax före jul avtäcktes ett nytt monument i Moskva som hyllar den sovjetiska tv-serien ”Sjutton ögonblick om våren” från 1973. Monumentet föreställer författaren Julian Semjonov, regissören Tatjana Lioznova och huvudrollsinnehavaren Vjatjeslav Tichonov. Denna händelse passerade nästan obemärkt i europeiska medier, men säger mycket om dagens Ryssland och de djupare motiven bakom kriget mot Ukraina.

Tv-serien baseras på Semjonovs roman med samma titel från 1969. Tichonov spelade den sovjetiske agenten Vsevolod Vladimirov som under pseudonymen Max Otto von Stierlitz infiltrerade Nazityskland och arbetade som högt uppsatt SS-officer under andra världskriget.

Det som gör monumentet särskilt betydelsefullt är att Semjonovs litterära projekt faktiskt beställdes av Jurij Andropov, dåvarande KGB-chef och senare generalsekreterare för Kommunistpartiet. Romanen var ett resultat av Semjonovs hemliga samarbete med KGB och hade dubbla syften: att glorifiera den sovjetiska utrikesunderrättelsetjänsten och förbättra KGB:s anseende bland befolkningen.

Tv-adaptionen fick enorm framgång och förstärkte effekten långt utöver det ursprungliga litterära sammanhanget. Tillsammans skapade romanen och serien en heroisk förebild som lockade en ny generation rekryter till säkerhetstjänsten. En av dessa var den unge Vladimir Putin, som beundrade Semjonovs romaner och andra sovjetiska spionthrillers. Putin anslöt sig till KGB bara två år efter att serien först sändes.

Huvudpersonen Stierlitz blev en kultfigur i Sovjetunionen, något Putin senare använde för att förknippa sig själv med den fiktiva mästerspionen. En tidig postsovjetisk dokumentär om Putin innehöll en rekonstruktion av en scen från serien med Putin själv i huvudrollen. Båda var underrättelseofficerare, båda verkade i Tyskland och båda var extremt lojala mot den sovjetiska staten.

Att det var just chefen för Ryska federationens yttre underrättelsetjänst, Sergej Narysjkin, och kulturminister Olga Ljubimova som invigde minnesmärket är talande. Det visar vilken central roll underrättelsetjänsterna fortfarande spelar i ryskt vardagsliv och hur den ryska kulturen har förvandlats till ett statligt instrument för mjuk social kontroll.

Hyllandet av ”Sjutton ögonblick om våren” förstärker den självömkande myt som Kreml har odlat i minst två decennier: övertygelsen att Ryssland alltid har varit utsatt för västerländsk aggression. Oavsett om det handlar om medeltida invasioner, Napoleons fälttåg eller Nazitysklands operation Barbarossa – i denna berättelse framställs västvärlden som evigt strävande efter att erövra Ryssland.

Enligt denna offermytologi har Ryssland självt aldrig gjort sig skyldigt till erövringar. Landets förvandling från ett litet furstendöme till ett enormt eurasiskt imperium beskrivs som en organisk process, utan våld och utan offer. Alternativt framställs det som om Ryssland bara införlivat nationer som ”bett om” att få ansluta sig, eller som tagits in som ett ”naturligt byte” i något av Rysslands ”defensiva” krig.

I Rysslands krig mot Ukraina sammanstrålar alla dessa mytologiska berättelser. Ur Moskvas perspektiv framställs kriget inte som en rysk aggression mot en suverän stat, utan snarare som självförsvar mot ännu ett västligt försök att försvaga Ryssland, där Ukraina betraktas som ett instrument i en större antirysk plan.

Huvudpersonen Vladimirov (Stierlitz) förkroppsligar ytterligare ett viktigt budskap. I Semjonovs litterära värld har han en rysk far och en ukrainsk mor. Men detta blandade ursprung ger inte upphov till en dubbel rysk-ukrainsk identitet. Han framställs som entydigt rysk, med den ryska delen av hans härkomst framhålld som den dominerande. Moderns ukrainska ursprung tonas ned till en kuriositet som aldrig skulle kunna ligga till grund för en fullvärdig nationell karaktär.

Putin internaliserade denna etniska hierarki tidigt, och den bildade grunden för hans syn på ukrainska folket. I hans mentala universum är ukrainare bara en variant av ryssar. De som hävdar sin ukrainska särart och rätt till en självständig stat framställs som marionetter för västerländska intressen.

Monumentet över ”Sjutton ögonblick om våren” handlar alltså inte bara om nostalgi för det sovjetiska förflutna utan om Rysslands nutid och framtid. Utan debatt eller kritisk diskussion förevigar Moskva myten om Rysslands oskuld och eviga offerroll i sten och brons, med det uppenbara syftet att legitimera och rättfärdiga också framtida konflikter.

Kontrasten mot Europa är slående. I stället för en sammanhängande berättelse präglas det europeiska offentliga samtalet av motstridiga tolkningar som leder till splittring. Under kalla kriget var västvärldens ideologiska motståndskraft grundad i en gemensam tro på den liberala demokratins fördelar. I dag är denna konsensus borta, vilket förklarar varför Europa framstår som tveksamt och splittrat i konfrontationen med Rysslands brutala men sammanhängande mytbildning.