Svenska filminstitutet slog nyligen larm om att den svenska filmbranschen befinner sig i ”ett avgörande skede”. Bakom den diplomatiska formuleringen döljer sig en alltmer problematisk ekonomisk verklighet och en påtaglig brist på svenska filmer med starkt publiktilltal, inte minst för biograferna runt om i landet.

Läget är bekymmersamt nog för att till och med rutinerade filmmakers får avslag på projekt som tidigare skulle ha ansetts som säkra kort. I sitt sommarprogram berättade Helena Bergström att hon och maken Colin Nutley fått nej från Filminstitutet till en uppföljare av den kultförklarade publiksuccén ”Black Jack” från 1990. Även om projektet kanske inte är det mest innovativa, illustrerar avslaget den akuta brist på finansiering som branschen kämpar med.

Paradoxalt nog uttrycker regeringen Kristersson önskemål om fler breda, framgångsrika publikfilmer som helst också ska fungera internationellt. Men när det kommer till konkreta lösningar på hur dessa produktioner ska finansieras blir det tunt med svar. Den omfattande filmutredning som presenterades förra året och som samlat nästan hela filmbranschen bakom sig har fått ett ljumt mottagande från regeringen, på ett sätt som påminner om hur kanonutredningen tidigare sopades under mattan.

En av de mest omdebatterade frågorna är införandet av en skatt på strömningstjänster. Trots att 17 andra EU-länder redan har implementerat en sådan ordning – inklusive filmländer som Frankrike och Danmark, samt senast Estland – väljer den svenska regeringen att inte gå vidare med förslaget. Denna typ av skatt ses i andra länder som en naturlig finansieringskälla för inhemsk filmproduktion i en tid då strömningstjänster tar allt större marknadsandelar.

Inte heller förslaget om en sänkning av biomomsen får gehör. En sådan åtgärd skulle kunna locka fler till biograferna och därmed stärka den svenska filmens ekonomiska grund. Dessutom föreslogs i utredningen en ny, branschöverskridande filmfond som skulle ge branschen en välbehövlig ekonomisk injektion. Men även detta förslag har skjutits på framtiden med motiveringen att det behöver utredas ytterligare.

Ett särskilt känsligt ämne är Sveriges relativaposition i nordisk filmfinansiering. Sverige har det lägsta statliga filmstödet per capita i Norden – nästan hälften av vad Norge och Danmark erbjuder sina filmskapare. Detta faktum utgör åtminstone en delförklaring till varför grannländerna just nu har en starkare filmproduktion och bättre publiksiffror. Den nordiska filmmarknaden har traditionellt varit stark, men skillnaderna i statligt stöd har skapat en ojämn spelplan.

Att regeringen väljer att presentera sin filmproposition precis inför sommarsemestern kan ses som en politisk manöver för att undvika alltför mycket debatt. Men det som väcker mest reaktioner är att konkreta åtgärder ersätts med vaga ideologiska utfästelser och nya utredningar som skjuter problemlösningen på framtiden.

Ett tydligt exempel på denna vaghet är förslagen om att de filmpolitiska målen ska bli färre och mer kommersiellt inriktade, samtidigt som de ska bli mindre ”woke”. Kritiker menar att denna formulering är en innehållslös ordsallad som inte bidrar till branschens verkliga behov av ekonomiska resurser och strukturella förbättringar.

Den svenska filmbranschen står alltså inför betydande utmaningar där ekonomiska begränsningar möter politisk ovilja att implementera de åtgärder som utredare och bransch själva förespråkar. Samtidigt som strömningstjänster och internationella produktioner tar större plats på den svenska marknaden, får inhemska filmskapare allt svårare att få finansiering för projekt som kan engagera svensk publik.

Frågan är nu om oppositionen, om de skulle vinna nästa val, har mer substansiella förslag att komma med. För den svenska filmbranschen kan det avgörande skedet som Filminstitutet beskriver mycket väl komma att definiera svensk films framtid under lång tid framöver. Utan konkreta åtgärder och ökad finansiering riskerar Sverige att halka efter sina nordiska grannar på ett område där landet historiskt sett har varit ledande.