Svenska Spels kampanj ”Allt var inte bättre förr” har länge påmint oss om att nostalgi inte alltid stämmer med verkligheten. Men när det kommer till fotboll – och särskilt svensk fotboll – finns det en växande känsla av att något väsentligt faktiskt har gått förlorat på vägen till den moderna, professionaliserade idrotten.

Samtalet uppstår efter ännu ett fotbolls-VM där det svenska landslaget inte levde upp till förväntningarna. En kollega undrar hur många matcher som egentligen har blivit sedda. Svaret blir avslöjande: inte ens Sveriges avgörande match. Förväntningarna var helt enkelt för låga från början. De gamla svenska landslagens förmåga att ta sig an fotbollsgiganter som Argentina, Italien och England genom disciplinerat försvarsspel och taktisk intelligens verkar tillhöra en svunnen tid. I dagens fotboll, där underhållning och individuell briljans dominerar, har den svenska modellen tappat sin relevans.

Diskussionen om hur fotbollen har förändrats är inte ny, men den har fått förnyad aktualitet i takt med att skandaler och kommersialisering alltmer präglar sporten. Svenska Spels kampanj försöker med humor visa att det mesta faktiskt har förbättrats – vare sig det gäller akutsjukvård, godissortiment eller den politiska situationen i östra Europa. Men fotbollen? Där är bilden betydligt mer komplicerad.

Ta till exempel berättelsen om AIK:s mittfältare Jyrki Nieminen från mitten av 1980-talet, som kunde ha en tipskupong i bakfickan under matcher och smygkolla resultat på Råsundas resultattavla när spelet var tillräckligt långt borta. Det var en annan tid, med en annan relation till spel och fotboll. I dag avslöjas spelare för att vara inblandade i omfattande spelskandaler tillsammans med kriminella nätverk, där självmål dundras in och gula kort samlas in som en del av systematiskt fusk. Kontrasten kunde knappast vara större.

Moderniteten har också fört med sig andra förändringar som inte alla upplever som positiva. När svenska landslagsspelare nu tar med sig personliga fotografer till mästerskap för att dokumentera varje ögonblick, reser det frågor om var fokus egentligen ligger. Narcissismen och självupptagna beteendet står i bjärt kontrast till en tid när spelare endast syntes i tidningar och i ”Sportspegeln” – och då bara när de verkligen hade presterat något anmärkningsvärt, positivt eller negativt. Annars fick fansen nöja sig med samlarbilder i tuggummipaket.

Professionaliseringen av fotbollen har också fört med sig en extrem fokusering på prestation och optimering. Det som tidigare kallades ”mat” är nu ”kostintag” som mäts och vägs från tidig ålder. Proteinshakes har ersatt kaffe och limpmackor. Medan detta kan ge bättre idrottslig prestation på papperet, har det också lett till ökade problem med ätstörningar bland unga spelare. Den avslappnade attityden från tidigare generationer, där en spelare kunde njuta av tio koppar kaffe och ett par öl efter matchen om han kände för det, har ersatts av ett kontrollbehov som inte alltid gynnar spelarnas mentala hälsa.

Resultatet av alla dessa förändringar är en paradox: för den som verkligen är fotbollsintresserad kan det moderna fotbolls-VM upplevas som så fjärmat från idrottens kärna att det inte väcker något intresse överhuvudtaget. Inte en enda minuts tittande – just för att intresset för fotbollen som sport är för stort för att acceptera vad den har blivit.

Men som alltid när nostalgin väller fram finns det en djupare sanning att gräva efter. Kanske är det inte bara fotbollen som känns bättre i minnet. Den som verkligen var bättre förr är sannolikt betraktaren själv – yngre, mer hoppfull, med färre besvikelser på nacken. Fotbollen blir då en projektionsyta för en mer allmän längtan tillbaka till en enklare tid.

Frågan kvarstår ändå: även om allt inte var bättre förr, var inte åtminstone fotbollen det?