Henry Ascher: Christer Mattssons luddigheter är en kränkning av många judar i Sverige

En debatt om hur antisemitism definieras och undersöks i Sverige har blossat upp efter att Christer Mattsson publicerade en artikel i Dagens Nyheter. Nu svarar barnläkaren och professorn i folkhälsovetenskap Henry Ascher med skarp kritik mot både begreppsanvändningen och forskningsmetodiken.

Ascher, som själv har judisk bakgrund och nästan hela sin släkt utplånad av nazisterna, menar att Mattssons artikel riskerar att motverka sitt eget syfte att bekämpa antisemitism. Trots att han delar erfarenheten av att tillhöra en förföljd grupp, betonar han att denna historiska erfarenhet inte ger rätt att bryta mot andra människors rättigheter eller agera utanför internationell lag.

Kärnan i Aschers kritik handlar om hur begrepp som antisemitism, antirasism och minoritetsskydd används på ett enligt honom luddigt sätt. Han menar att begreppen tycks anpassas för att stärka specifika åsikter snarare än att användas med vetenskaplig stringens. Detta är särskilt problematiskt när det gäller forskning som påverkar samhällsdebatten och politiska beslut.

En central invändning gäller den forskningsmetodik som använts i rapporter från Segerstedtsinstitutet, där Mattsson verkar. Ascher påpekar att kvalitativa data från utvalda grupper av svenska judar, där representativiteten är osäker, används för att dra generaliserande slutsatser om alla judar i Sverige. Enligt honom strider detta mot grundläggande forskningsmetodik.

Resultaten från dessa studier presenteras som att ”judarna i Sverige” känner sig rädda, upplever ökande antisemitism och känner sig berövade sitt minoritetsskydd. Ascher menar att detta skapar en bild av en homogen grupp, trots att den judiska befolkningen i Sverige i själva verket har mycket skiftande åsikter och upplevelser.

Själv vittnar Ascher om att han känner många svenska judar som är starkt kritiska till Israels agerande och de folkrättsbrott som ledande folkmordsforskare betecknar som folkmord. Samtidigt berättar han om judar som inte vågar uttrycka kritik mot Israel av rädsla för att uteslutas ur den judiska gemenskapen. Denna mångfald av åsikter osynliggörs enligt honom i försöken att framställa ”judar i Sverige” som en enhetlig grupp.

Ascher lyfter fram att judisk tradition historiskt kännetecknats av kritisk diskussion och en mångfald av åsikter, något som exemplifieras av de lärdes diskussioner i talmud. Försöken att homogenisera judiska åsikter betraktar han därför inte bara som en kränkning av de judar vars åsikter inte räknas, utan också som en eftergift för den rasistiska tankefiguren om kollektiv skuld.

En särskilt kontroversiell punkt i debatten gäller definitionen av antisionism. Mattsson menar att antisionism, alltså ifrågasättandet av Israel som en judisk statsbildning grundad på fördrivningen av den palestinska befolkningen, utgör en form av antisemitism. Detta står i kontrast till Jerusalemdeklarationen, en internationell definition av antisemitism som inte inkluderar antisionism.

Ascher påpekar att Mattssons definition innebär att stora judiska grupper, inklusive Förintelseöverlevande som är kritiska till den israeliska staten, stämplas som antisemiter. I dag växer enligt honom motsättningarna mellan Israel och judarna i diasporan, där många judar är kritiska mot folkrättsbrotten och en del ifrågasätter Israel som statsbildning.

Professorn menar att Mattsson hade kunnat göra ett viktigt arbete genom att med gedigen forskning beskriva och avgränsa den form av antisemitism som faktiskt gömmer sig bakom berättigad kritik mot Israel. Samtidigt hade han kunnat beskriva bredden av judiska ståndpunkter och på så sätt bidra till insatser både mot antisemitism och för att motverka folkrättsbrott.

Nu varnar Ascher för att de luddiga begreppsanvändningarna och bristfälliga forskningsmetoderna riskerar att utnyttjas för att tysta kritiken mot Israel. Detta skulle enligt honom tvärtom kunna bidra till rasism i form av fortsatt förtryck och fördrivning av palestinier, något han ifrågasätter om Segerstedtsinstitutet verkligen ska bidra till.

Debatten belyser den komplexa frågan om hur forskning om antisemitism bedrivs och hur resultat presenteras. Den visar också på de spänningar som finns inom den judiska gemenskapen i Sverige när det gäller synen på Israel och hur judisk identitet ska definieras. Frågan om var gränsen går mellan legitim kritik mot en stat och antisemitism fortsätter att vara högaktuell i den svenska samhällsdebatten.