Skarp och subversiv utställning av Superflex

Den danska konstnärstrion Superflex presenteras just nu i en omfattande retrospektiv på Arken museum för samtidskunst utanför Köpenhamn. Utställningen, som bär titeln ”Come hell or high water” och visas fram till den 3 januari 2027, ger en bred överblick över gruppens tre decennier långa praktik som balanserar mellan konst, aktivism och samhällskritik.

Superflex bildades under studieåren på Konstakademin i Köpenhamn av Bjørnstjerne Christiansen, Jakob Fenger och Rasmus Nielsen. När gruppen först dök upp på konstscenen för ungefär trettio år sedan var deras uttryck svårtolkat. Ett tidigt verk bestod av ett orangefärgat akvarium med matchande fiskar, placerat på ett bord i en anonym kontorsmiljö. Verket bar på en ambivalens som skulle bli karakteristisk för gruppens arbete.

Superflex tillhör en generation konstnärer som växte fram under 1990-talet, en period då postmodern konst ofta flörtade ironiskt med kommersiell och korporativ estetik. Gruppen började sin bana med två fundamentala designelement: en logotyp och en signalfärg. Denna strategi spelade medvetet på hur uppmärksamhetsekonomin fungerar inom kapitalism, där visuell identitet är avgörande för synlighet.

Men till skillnad från många av sina samtida stannade Superflex inte vid ytan. Runt millennieskiftet började gruppen fylla sina tomma tecken med konkret innehåll präglat av aktivism och alternativ politik. Deras karakteristiska orangefärgade logotyp dök plötsligt upp i småskaliga biogasprojekt på den östafrikanska landsbygden och i lokala TV-stationer i utsatta förorter runt om i Europa.

Ett av gruppens mest betydelsefulla ideologiska ställningstaganden handlade om hur de förhöll sig till den orangea signalfärgen. I direkt motsättning till den ikoniske franske konstnären Yves Klein, som patenterade sin berömda blå färg, lanserade Superflex sin orange som en öppen resurs. Färgen blev fritt tillgänglig för vem som helst att använda, ett tidigt uttryck för gruppens intresse för delningsekonomi och kollektiva resurser.

På Arken möts besökarna av en komplex och myllrig utställning där det är lätt att förlora överblicken. Gruppens verksamhet spänner över ett brett spektrum: från snabba politiska affischkampanjer och subversiva ekonomiska experiment till ambitiösa forskningsprojekt med lång tidshorisont.

I centrum för den nuvarande utställningen står ”The ark”, ett storskaligt planerat konstgjort undervattensrev till skydd för utrotningshotade fiskarter. Projektet är fortfarande till stor del i planeringsstadiet, men har förvandlat utställningens mitt till en experimentell fabriksmiljö. Besökare möts av uppstaplade modulprototyper, omklädningsskåp och ett ”artöverskridande arkitekturmanifest”.

Konceptet kan förstås som en symbolisk återbetalning på mänsklighetens klimatskuld, ett artificiellt vrak som en sen utsträckt hand till de arter som hotas av utrotning. Runt detta maskinrum grupperar sig utställningen som ett kaotiskt lastutrymme med packlårar staplade längs väggarna och hängande i vajrar från taket.

Bland de mest intressanta aspekterna av Superflex verksamhet är deras ekonomiska interventioner. I projektet ”Guaraná power” samarbetade gruppen med brasilianska guaranábönder för att utveckla och marknadsföra en läskedryck utan mellanhänder, i direkt konkurrens med multinationella företag. Genom att eliminera de fördyrande mellanleden kunde bönderna få en större andel av vinsten.

Ett annat uppmärksammat projekt var ”Free shop”, där gruppen samarbetade med utvalda livsmedelsbutiker för att under en oannonserad dag låta kunder handla helt gratis. Tillsammans med projekt som ”Copyshop” och ”Supercopy” utgör dessa interventioner det som kan ses som gruppens mest radikala bidrag till samtidskonsten.

Dessa situationistiskt inspirerade marknadssabotage utmanar fundamentala antaganden om den kapitalistiska ekonomin. Genom enkla men effektiva grepp vänder Superflex på myten om ekonomins oföränderliga naturlagar och öppnar för alternativa sätt att organisera produktion och konsumtion.

Under senare år har gruppen dock i viss mån förskjutit sitt fokus mot mer forskningsbaserade projekt och dokumentära filmproduktioner. Bland dessa märks filmer om kärnvapenprov i Polynesien och flyktingsmugglare på Komorerna. Även om dessa arbeten ligger närmare den samtida konstens mittfåra visar de på gruppens fortsatta engagemang i globala politiska och ekologiska frågeställningar.

Den retrospektiva utställningen på Arken erbjuder en ovanligt bred överblick över ett konstnärskap som konsekvent arbetat med teman kring delningsekonomi, ekologisk solidaritet och systemkritik. Genom att använda sig av varierande uttrycksformer och strategier har Superflex under tre decennier lyckats hålla sin praktik både relevant och överraskande.

Utställningen demonstrerar hur gruppen ständigt hittar nya angreppsvinklar för sina centrala idéer, vare sig det handlar om att skapa alternativa ekonomiska system, dokumentera globala orättvisor eller utveckla konkreta ekologiska lösningar. Det är ett konstnärskap som vägrar att välja mellan estetik och aktivism, och som fortsätter att utmana gränserna för vad konst kan vara och göra.