Mina Asp Romefors: Vi bidrar till Ariana Grandes borttynande – och låtsas att det handlar om oro

Ariana Grandes extrema viktminskning har väckt en het debatt om var gränsen går för att diskutera kända personers kroppar och hälsa. Efter att hennes senaste musikvideo släpptes förra veckan meddelade en talesperson att 32-åriga popstjärnan tar en paus från offentligheten efter sin pågående världsturné, med hänvisning till den ständiga granskningen av hennes kropp.

I musikvideon till låten ”Petal” framträder Grande tunnare än någonsin tidigare. Videon innehåller scener där hon symboliskt tar tillbaka kontrollen, men det är hennes synbart förändrade utseende som dominerat diskussionen. Många observatörer uttrycker oro över att hennes drastiska viktminskning kan vara ett tecken på en allvarlig ätstörning, även om orsaken till förändringen inte är officiellt bekräftad.

Debatten har fått kultursidorna att koka med motstridiga perspektiv. Vissa debattörer menar att det är nödvändigt att prata om livsfarliga kroppsideal, särskilt när det gäller en artist med en enorm räckvidd och unga fans. Andra hävdar att det inte är acceptabelt att kommentera någons kropp, oavsett omständigheterna, och att sådan uppmärksamhet kan förvärra situationen.

Den som växte upp runt millennieskiftet lärde känna Ariana Grande genom hennes roll som Cat i Nickelodeon-serien ”Victorious” mellan 2010 och 2013. Sedan dess har hennes karriär exploderat samtidigt som hon, liksom sin generation, blivit djupt involverad i sociala medier. På plattformar som Tumblr spreds under den perioden omfattande innehåll som romantiserade ätstörningar, särskilt anorexi, ofta kallat ”pro-ana”-material.

Detta innehåll lärde en hel generation att omvandla potentiellt farliga beteenden kring mat och kropp till något som framställdes som hälsosamt och eftersträvansvärt. Grande har själv tidigare uttalat att hon är ”hälsosammare än någonsin” och betonat att det inte är acceptabelt att kommentera andras kroppar. Sådana uttalanden ligger i linje med hur personer som kämpar med ätstörningar ofta försvarar sitt beteende och ser kritik som det värsta som kan hända.

Frågan om ansvar är komplex. Många menar att ansvaret inte kan läggas på Grande själv om hon verkligen är sjuk. Istället pekar kritiker på det team av människor som omger henne – agenter, managers, skivbolag och andra som lever på hennes framgång. Att situationen tillåtits pågå så länge väcker frågor om underhållningsindustrins syn på kvinnliga artisters hälsa och välbefinnande.

Samtidigt finns det en problematisk dynamik kring hur bilder av Grande sprids på sociala medier. Serier som visar hennes avmagringsprocess publiceras av både fans och internetanvändare, ofta under förevändning av oro. Men sådant innehåll kan fungera som triggers för personer som själva kämpar med ätstörningar. Anorexi är till sin natur smittsamt, och bilder på utmärglade kroppar kan dra in personer som varit i återhämtning tillbaka in i sjukdomen.

Historien har visat hur underhållningsindustrin gång på gång förlorat kvinnliga artister till sjukdomar och missbruk. Amy Winehouse är ett av de senaste exemplen, men ännu tidigare dog Karen Carpenter 1983, vid 32 års ålder – samma ålder som Grande är nu – av hjärtsvikt som följd av bulimi. Dessa fall väcker frågor om huruvida branschen verkligen lärt sig något av tidigare tragedier.

Situationen skapar ett dilemma för media och allmänhet. Å ena sidan kan diskussionen kring Grandes kropp tjäna som ett varnande exempel om farliga kroppsideal, särskilt för unga fans. Å andra sidan riskerar just denna uppmärksamhet att förvärra situationen för Grande själv och samtidigt sprida bilder som kan utlösa eller förvärra ätstörningar hos andra.

Många uttrycker nu hopp om att Grande får den hjälp hon eventuellt behöver innan det är för sent. Samtidigt pågår en bredare diskussion om hur samhället ska förhålla sig till offentliga personers hälsa, var gränsen går för legitim oro kontra skadlig granskning, och vilket ansvar underhållningsindustrin har för sina artisters välbefinnande.

Debatten understryker också behovet av ett förändrat synsätt i en bransch där kvinnliga artisters kroppar historiskt sett utsatts för extremt tryck och granskning. Frågan kvarstår om denna diskussion kan leda till verklig förändring, eller om den bara blir ännu ett kapitel i en lång historia av offer för ohållbara ideal.