Herr B: Ursäkta, finns det någon lokförare ombord?

I ett kåseri i Dagens Nyheter berättar Herr B om ett tågkaos som utspelade sig under ett dygn på vägen hem från Italien. Resan, som skulle gå genom Tyskland och Danmark, blev i stället en enda lång prövning med inställda avgångar, motsägelsefulla besked och ett tåg som inte kunde rulla eftersom ingen lokförare fanns ombord.

Redan i Karlsruhe i gryningen började problemen. Det planerade tåget var inställt, och en stressig flykt till en tidigare avgång visade sig vara förgäves. Tåget stod visserligen på perrongen, men efter tio minuter försvann all information om att det någonsin funnits. Kåsören återvände senare till samma perrong efter fem förvirrade timmar. Under tiden försvann ytterligare fyra tåg, och de två infokioskerna på stationen lämnade helt oförenliga besked om vad som egentligen hände.

När det femte tåget äntligen anlände var det överfullt. Enligt beskrivningen gick det inte att sätta ner hälen utan att få kramp i vaden. Där fanns också en två meter lång uteliggare som på alla frågor svarade ”men … jag letar efter Ferdinand”. Inte ens när han ombads flytta sig en centimeter gav han ett begripligt svar.

Nästa etapp av kaoset inleddes i Mannheim, en av Tysklands viktigaste järnvägsknutpunkter. Där fick tåget oväntat vända och stannade på en station långt ifrån den planerade rutten. Tre anslutningar missades, och resenären bokade om gång på gång. Först i Hamburg blev det möjligt att komma vidare med kvällens sista tåg norrut.

Men resan var inte över. Tåget stoppades av en dansk passagerare som tappat bort sitt pass. Därefter gick loket sönder. Morgonen därpå, efter bara två timmars sömn, kom ett nytt meddelande: ”Det här är er tågvärd. Ursäkta, men jag, hm, undrar om det finns en lokförare ombord?” I stället för att bli frustrerad uppgav kåsören att han bara började skratta.

Tågresandet i Europa har vuxit i popularitet, mycket tack vare den klimatmedvetenhet som fått allt fler att välja tåget framför flyget. Särskilt i Tyskland är järnvägsnätet hårt pressat. Deutsche Bahn har under lång tid brottats med underhållsskulder, föråldrade signalsystem och försenade avgångar. För svenska resenärer som tar sig till kontinenten är de tyska sträckorna ofta en oundviklig flaskhals. Karlsruhe, där kåsörens problem började, är ett regionalt nav i sydvästra Tyskland, och Mannheim är en av landets mest centrala järnvägsknutpunkter. Hamburg fungerar i sin tur som den stora porten mot Skandinavien, med täta tågförbindelser till Köpenhamn och vidare till Sverige över Öresundsbron.

När tågen inte fungerar får det också marknadskonsekvenser. Flyget är fortfarande det snabbaste alternativet på många sträckor, och varje stort tågkaos riskerar att driva resenärer tillbaka till flygplatserna. Branschen har under flera år försökt locka till sig passagerare med nya nattåg och fler internationella linjer, men tillförlitligheten är en svag punkt. En resenär som en gång upplevt timmar av ombokningar och inställda avgångar kanske inte väljer tåget igen.

Den aktuella händelsen belyser också hur internationella tågresor är beroende av flera länders system. Ett försenat tåg i Tyskland får effekter långt in i Danmark och Sverige. För passagerare som planerat anslutningar med Öresundståg eller SJ-tåg kan en enda störning bli avgörande. Samtidigt satsas det stora summor på att bygga ut den europeiska järnvägsinfrastrukturen. Frågan är om investeringarna hinner med i den takt som resenärerna ökar.

Kåsören själv är trots allt en övertygad tågvän. Han skriver att han sällan är så lugn som med en bok och många rälsmil framför sig. Han menar också att det är ytterst sällan man blir utsugen ur ett pyttelitet fönster. Även efter det dygn av tågkaos som inleddes i Karlsruhe och avslutades i Danmark, är han glad att han inte flög.