Befriande om att behålla sin kärna i dödens väntrum

Den norska författaren Kjersti Anfinnsen är aktuell med den avslutande delen i sin romantrilogi om kirurgen Birgitte. I den nya romanen har huvudpersonen nått livets slut och placerats på dödsbädden. Där tvingas hon konfrontera sina val, sin kropp och den identitet som under hela trilogin varit nära förknippad med hennes yrkesroll.

Kristina Sandberg, svensk författare och kritiker, recenserar boken i Dagens Nyheter och beskriver den som en stark roman om kampen för värdighet. Hon lyfter fram det befriande i berättelsen: Birgitte tillåts behålla sin kärna i det som beskrivs som dödens väntrum. Det är en plats där kroppen sviker, men där medvetandet och jaget fortfarande gör motstånd.

Trilogin om kirurgen Birgitte har uppmärksammats för sin förmåga att förena vardagliga detaljer med existentiella frågor. Genom serien har läsarna följt en kvinna som är van att hantera kaos och kontroll i sitt yrke, men som hela tiden bär på en inre sårbarhet. I den avslutande delen blir den sårbarheten omöjlig att hålla ifrån sig. Romanen skildrar hur en människa förhåller sig till det oundvikliga, utan att förlora sitt värdighetsperspektiv.

Sandbergs recension lyfter också fram det litterära hantverket. Anfinnsen skriver med en återhållsam prosa som bär det tunga ämnet utan att bli sentimental. Det är en balans som många författare söker, men få behärskar. I stället för att dramatisera döden låter hon den vara närvarande hela tiden, som en naturlig del av berättelsen.

Att en efterlängtad romantrilogi avslutas är alltid en händelse i bokbranschen. En sista del lockar både läsare som följt serien från början och nya läsare som vill ta sig an hela verket i efterhand. Förlagen vet att serieavslut ofta innebär ett försäljningslyft, särskilt när recensionerna är positiva. För Anfinnsen kommer uppmärksamheten i ett läge där intresset för nordisk litteratur är stort, både i Sverige och i andra länder.

Inom samtida nordisk prosa syns en tydlig trend mot existentiella teman som sjukdom, åldrande och död. Flera författare behandlar dessa frågor med ett närmast kliniskt lugn, där det mänskliga perspektivet står i centrum. Anfinnsen är en av dem som visat hur litteraturen kan närma sig det svåra utan att göra det till underhållning. Hennes romansvit om Birgitte har därför blivit en referenspunkt för diskussioner om hur döden skildras i litteraturen.

Kjersti Anfinnsen har under de senaste åren etablerat sig som en av de mest intressanta norska rösterna i sin generation. Med den avslutande delen binder hon samman de trådar som funnits med genom hela trilogin: kroppen, yrkesrollen, relationerna och längtan efter ett meningsfullt liv. Recensionen i Dagens Nyheter bekräftar att verket håller hög konstnärlig nivå och att det väcker frågor som sträcker sig långt bortom den enskilda berättelsen.

Kristina Sandbergs läsning av romanen understryker vikten av att få behålla sin värdighet ända in i slutet. Det är ett tema som berör många, inte minst i en tid då vård och livets slutskede diskuteras allt mer öppet. Birgittes kamp handlar inte om att övervinna döden, utan om att förbli människa i närheten av den.

Den avslutande delen i trilogin är därmed mer än ett avslut. Den är en påminnelse om vad litteraturen kan göra: ge ord åt det som annars är svårt att formulera. För läsare som följt Birgitte från början är det sannolikt ett känslosamt farväl. För nya läsare kan boken fungera som en ingång till ett författarskap som fortsätter att utvecklas och överraska.