I Australiens oändliga vidder letar Gerald Murnane efter någonting vi har förlorat

Den australiensiske författaren Gerald Murnane representerar en sällsynt typ av litterär gestalt – en som förkroppsligar skillnaden mellan en vanlig författare och det vi kan kalla en Författare med stort F. Murnane är en excentrisk varelse som styrs av sitt uppdrag snarare än av förläggare, agenter eller läsare. Hans bok ”Gränstrakter”, nu utgiven på svenska i Viktoria Jäderlings översättning, är ett fascinerande exempel på hans unika författarskap.

Gerald Murnane bor i ett skjul på sin äldsta sons tomt i Goroke, en liten stad med 300 invånare fem timmars färd från Melbourne. Utrymmet är så fyllt av plåtskåp med hans livsarkiv att det inte finns plats för en säng – han sover i en utfällbar tältsäng. Detta är ingen konstruerad författarpersona, utan verklighet för en man som år efter år nämns som kandidat till Nobelpriset i litteratur.

Trots nomineringarna till världens finaste litterära pris har Murnane varit tydlig med att han aldrig skulle resa till Stockholm för att ta emot det. I själva verket har han aldrig rest längre än tolv timmar från Melbourne i hela sitt liv. I en epok som värderar synlighet och närvaro högt, innebär denna inställning sannolikt att priset alltid kommer att förbli utom räckhåll, hur förtjänt han än må vara.

I en intervju för Paris Review från två år sedan fick läsarna en inblick i Murnanes vardag. Kritikern Louis Klee tillbringade tre dagar med författaren, under vilka Murnane bland annat läste in banala händelser i en bandspelarmikrofon: ”Min intervjuare och jag har kört i i sex, sju minuter … vi har stött på en annan bil och en mängd fåglar längs vägkanten.” Vid ett tillfälle lämnade han sin besökare ensam i en lokal där Gorokes manliga pensionärer ägnar sig åt handarbete, medan intervjuaren fick sitta och äta sin macka i väntan.

”Gränstrakter” kan knappt kallas roman i traditionell mening. Det är snarare en logg, en undersökning och en djupdykning i Gerald Murnane själv. Boken knyter an till allt annat han skrivit och handlar om detaljer från hans intima liv som han lyfter till något allmänmänskligt. Det är en process få lyckas med – att göra det högst privata universellt relevant.

Berättelsen utgår från en röd glans Murnane upplevde genom ett fönster i barndomen och bygger därifrån upp mot de grundläggande funktionerna i det mänskliga medvetandet. Det finns talrika existentiella och estetiska kriser i denna korta bok. En central händelse är när Murnane förlorar sin kristna tro efter att ha läst Thomas Hardy, vilket innebär att han också tappar all själslig kontakt med helgonbilder och andra religiösa symboler.

Synminnen dominerar Murnanes författarskap. Han har sagt sig sakna lukt- och smaksinnena men kompenserar med synen och hörseln. Hans ambition är att hitta tillbaka till de omständigheter som skapat specifika minnen. Det finns en sorts minnen som anmäler sig ofrivilligt i det hypnagoga tillståndet mellan vaka och sömn, när man plötsligt transporteras till det förflutnas territorier. Det är dessa dimmigt privata upplevelser Murnane aktivt försöker framkalla, ofta till sin egen förtvivlan när han misslyckas.

Murnane brukar förknippas med Marcel Proust och dennes berömda madeleinekakor – en association som påminner om samtidens besatthet av att leta actionfigurer och annan nostalgi från barndomen. Trots att Murnane själv framhäver Proust som förebild, verkar han söka något djupare än blott sentimentala minnesbilder.

Även om Murnane enligt egna uppgifter sällan läser mer än tio sidor i någon bok innan han blir uttråkad, finns det paralleller till den tyske filosofen Arthur Schopenhauer som han aldrig nämner. I ”Världen som vilja och föreställning” får konstnärens arbete företräde framför naturvetarens. Medan vetenskapen ”sporras att gå vidare och aldrig kan finna ett slutgiltigt mål”, rycker konsten ”objektet för sin kontemplation ut ur världsförloppets flod och har det isolerat framför sig”. Det är i detta objektryckande Murnanes uppdrag kan förstås.

En intressant detalj är att Murnane, trots sin programmatiska isolering, gärna riktar sig till en särskild läsare. ”Gränstrakter” inleds som en helt personlig noteringsbok men visar sig mot slutet vara ett slags brev adresserat till en kvinnlig författare han hört intervjuas på lokalradion. Ingen människa är en ö, tydligen – inte ens om ön är Australien.

Viktoria Jäderlings svenska översättning beskrivs som förbluffande kompetent, vilket är avgörande för en författare vars text är så subtil och nyanserikt konstruerad. För svenska läsare erbjuder ”Gränstrakter” en möjlighet att möta en av samtidens mest egenartade och betydelsefulla författarröster – en som letar efter något vi kollektivt har förlorat men som fortsätter att drömma sig kvar djupt inom oss.