Lena Einhorn har skrivit en ambitiös historisk roman som sträcker sig över två tusen år av judisk-romersk historia. I ”Titusbågen: En berättelse i åtta akter” använder författaren den historiska triumfbågen som en symbolisk röd tråd genom sekler av dramatiska händelser, konflikter och kulturella möten.

Romanen tar sin utgångspunkt i år 70 efter Kristus, när den romerska kejsaren Titus lät uppföra en triumfbåge för att fira sin seger över det judiska upproret. I berättelsens inledning befinner vi oss i det ockuperade Jerusalem, där en judisk upprorsmakare har tagit sin tillflykt under jorden. Det judiska templet har plundrats av romarna och dess heliga reliker är på väg över Medelhavet till kejsarstaden. Upprorsmakaren själv kommer snart att föras till Rom, där han ska paraderas genom gatorna innan avrättningen – en symbol för hela det kuvade judiska folket.

Einhorns verk är ingen traditionell historisk roman i linjär bemärkelse. Istället rör sig författaren fritt genom historien med nedslag vid avgörande vändpunkter och hos centrala historiska gestalter. Läsaren får möta kejsar Konstantin, påve Urban II, den medeltida poeten Dante Alighieri och den fascistiske diktatorn Mussolini – alla på ett eller annat sätt knutna till den längre berättelsen om förhållandet mellan Rom och Jerusalem.

Ett återkommande tema i romanen är hur historiens gång formas av detaljer, misstag och tillfälligheter. Einhorn betonar att världshistoriens vändpunkter ofta är förvånansvärt slumpartade och banala. Det är en påminnelse om att historien inte alltid följer någon större plan, utan ofta bestäms av mänskliga brister och oförutsedda händelser.

Att hantera ett så stort historiskt material och ett myllrande persongalleri över två millennier är en utmaning för vilken författare som helst. Recensenten noterar att resultatet blir något ojämnt. Vissa historiska personer, som den abdikerade svenska drottning Kristina, gestaltas med stort engagemang och litterär kraft. Andra framstår mer som obligatoriska inslag, inkluderade av historiska skäl snarare än av verkligt litterärt intresse.

För att skapa sammanhang i det massiva materialet har Einhorn strukturerat berättelsen kring geografiska och symboliska gravitationspunkter. Rom och Jerusalem fungerar som de två polen mellan vilka historien rör sig. Titusbågen själv blir den symboliska bryggan mellan dessa städer och deras respektive kulturer och religioner.

Denna struktur fungerar i stort sett väl, även om kopplingen till själva triumfbågen ibland blir anekdotisk. Det verkar räcka att en historisk person någon gång befunnit sig i Rom och därmed kan antas ha passerat monumentet för att kvalificera sig som romanfigur. Trots dessa invändningar lyckas konstruktionen hålla ihop den vidlyftiga berättelsen.

Romanen blir särskilt intressant när Einhorn kritiskt granskar den allmänt accepterade kristna historieskrivningen. Hon ifrågasätter till exempel den vedertagna tidslinjen för kejsar Konstantins övergång till kristendomen. Genom att studera vilken gud han faktiskt vände sig till under olika perioder visar Einhorn att det länge inte var den judisk-kristna guden utan den liknande romerska solguden Sol Invictus. Sådana historiska frågetecken och diskrepanser ger romanen verklig intellektuell spänning.

Stilistiskt lutar sig Einhorn ofta mot aforismer – kärnfulla meningar som uttrycker generella sanningar om historien och människans natur. Detta ger språket en elegant och eftertänksam karaktär, men kan ibland också bli förenklande. Det finns en risk att läsaren förleds att acceptera påståenden enbart på grund av deras välformulerade uttryck.

Men för det mesta fungerar Einhorns myndiga författarröst väl. Hon formulerar insikter om historiens mekanismer som klingar av äkta visdom, som när hon konstaterar att trosläror må kunna underkuvas, men att en helig plats sällan förlorar sin helighet – den tas bara över av nya makthavare.

”Titusbågen” är en ambitiös och i många avseenden imponerande historisk roman. Einhorn har lyckats komprimera två tusen år av komplicerad och konfliktfylld historia till ett relativt sammanhängande narrativ. Även om resultatet är ojämnt och vissa delar känns mer tvingade än andra, erbjuder boken värdefulla perspektiv på hur historien formas och omtolkas genom århundradena.

Och mitt i Rom, som en påminnelse om de händelser som utspelade sig för snart två tusen år sedan, står Titusbågen ännu kvar.