Inblick i en sluten värld där ungdomarnas bagage består av våld och kriminalitet

Den 1 juli träder en ny lag i kraft som innebär att 15-åringar som begått grova våldsbrott ska kunna spärras in i fängelse. Planerna finns även på att så småningom sänka åldersgränsen ytterligare till 13 år. Reformen väcker många frågor om hur barn ska behandlas i dessa miljöer – kommer de få tillgång till den utbildning de har rätt till? Hur ska vardagen se ut bakom lås och bom för unga människor?

Mitt i denna laddade debatt kommer Josefin Branzells andra roman ”Betongsuggan”, utgiven av Natur & Kultur. På 226 sidor skildrar författaren en fiktiv men mycket verklighetsnära bild av de slutna ungdomshem där kriminella ungdomar med våldsbrott i bagaget har placerats – innan ungdomsfängelserna nu tar över.

Romanens miljö liknar i hög grad ett fängelse, fast anläggningen formellt inte är det. Här är väggarna utan puts, petflaskor med oidentifierbart innehåll står och skräpar i klassrummen och väggarna täcks av klotter. Det är en sliten värld som beskrivs, en före detta fängelseanläggning som anses vara god nog för att härbärgera samhällets mest krångliga ungdomar.

Berättelsen följs genom ögonen på Katarina, en svensklärare som i ett decennium har arbetat på anstalten som hon kallar betongsuggan. Under flyktingkrisen hade hon gott om studiemotiverade elever att arbeta med. Men med tiden har anstaltens karaktär förändrats, alltmer präglad av det nihilistiska gängvåldet som har spridit sig i samhället. Lärarna får nästan besöka avdelningarna som predikanter för att försöka locka med sig passiviserade ungdomar till klassrummen.

Bildningens och litteraturens betydelse är ett centralt tema i romanen. Katarina vill tro att hennes arbete spelar roll, men tvivlen gnager. Hon låter eleverna läsa klassiker som Stig Dagermans ”Att döda ett barn” och Albert Camus ”Främlingen”, och lyckas ibland få dem att läsa mellan raderna. De små framstegen ger henne hopp.

En av eleverna som läsaren får följa närmare är den karismatiske Alex. Hans resa går från att vägra ta adhd-medicin till att slutligen få ett godkänt betyg i svenska. Men glädjen blir kortvarig. Strax efter detta framgångsögonblick förs han bort från anstalten eftersom han lejt någon att mordhota en vårdare. För Katarina är händelsen upprorande men inte unik – hon har blivit luttrad av åren på anstalten.

Med sig från anstalten tar Alex ett lånat exemplar av JD Salingers ”Räddaren i nöden”. Detaljens symbolik är värd att reflektera över. Romanklassikern är känd för att ha inspirerat till flera skjutningar, bland annat mordet på John Lennon. Det kan tolkas som en subtil kommentar till tron på litteraturen som universalbotemedel – den kan beröra och påverka, men är ingen mirakelkur mot människans ondska.

Stilmässigt är romanen ojämn. Språket upplevs tidvis som klumpigt och dialogerna är fyllda av klichéartad slang. ”Din mamma är frånvarande, kontrar jag” kan det exempelvis heta vid ett morgonmöte. Katarina ”fnissar som en skolflicka” i en annan scen. Det tar tid att vänja sig vid denna ton.

Huvudpersonen Katarina framstår också som en gåtfull figur. Vad hon gör utanför jobbet förblir oklart – läsaren följer henne aldrig längre än till bilen efter arbetsdagen. När en elev frågar om hennes diamantring uteblir svaret på frågan om civilstånd. Hennes privatliv är en total tom fläck i berättelsen.

De ungdomar som skildras förblir också, sedda genom Katarinas distanserade blick, mer av exempel än fullt utvecklade romanfigurer. Både Katarina och eleverna blir något av pappfigurer, vilket begränsar romanens känslomässiga genomslagskraft.

”Betongsuggan” fungerar främst som en arbetsplatsskildring där byggnaden själv, denna personifiering av den byråkratiska vårdens alla brister och fördelar, står i centrum. Nu är denna värld på väg att avvecklas när de slutna ungdomshemmen ersätts av ungdomsfängelser.

Branzells roman tar inte explicit ställning för något läger i den politiska debatten om hur samhället ska hantera unga brottslingar. Dess värde ligger snarare i att ge en inblick i en sluten värld som få människor har erfarenhet av. Skildringen hade dock vunnit på att lägga mindre fokus på kollegornas jargong och mer på det komplexa samspelet mellan lärare och elev.

I en tid när Sverige står inför att införa ungdomsfängelser för allt yngre lagöverträdare erbjuder romanen en tidsmässigt träffande men inte särskilt djuplodande reflektion över vad det innebär att försöka nå unga människor som hamnat långt utanför samhällets ramar.