Ingegärd Waaranperä: Örjan Ramberg hade självförtroende och underdogperspektiv

Skådespelaren Örjan Ramberg har avlidit. Han blev 78 år. Under söndagen uppmärksammade Dagens Nyheter hans bortgång med en kommentar av Ingegärd Waaranperä. Hon målar bilden av en arbetarklasskille från Göteborg som med självförtroende och underdogperspektiv tog plats på Sveriges nationalscen, Dramaten.

Ramberg föddes 1948 i Göteborg. Hans uppväxt präglades av arbetarklassens villkor, något som kom att följa honom genom hela karriären. I en teaterkultur som ofta förknippades med borgerliga ideal och ett visst sätt att tala och röra sig, bar han med sig en annan blick på världen. Han visste hur det var att stå utanför och att inte ta något för givet. Det perspektivet blev en del av hans konstnärliga identitet.

Dramaten är mer än en teater. Det är den institution som länge har definierat vad som räknas som högkultur i Sverige. Att en kille från Göteborgs arbetarkvarter lyckades göra sig gällande där var inte en självklarhet. Waaranperä lyfter fram just den bedriften. Rambergs självförtroende handlade inte om att ställa sig över andra. Det handlade om att våga finnas i rum där han inte förväntades höra hemma, utan att förneka det han kom ifrån.

Göteborg har en stark teatertradition med rötter i arbetarrörelsen. Under 1900-talet växte en svensk arbetarteater fram som ett alternativ till den etablerade scenkonsten. Ramberg bar med sig delar av den traditionen när han klev in i nationalscenens mer konventionella sammanhang. Det kan ha varit en bidragande orsak till att hans spel kändes så angeläget, även i klassiska pjäser.

Han var en skådespelare som ofta sökte sig till det komplexa. I sina roller visade han en intensitet och en vilja att gå nära det svåra. Han arbetade med både klassisk dramatik och modernare verk, och för många blev han en symbol för hur arbetarklassens erfarenheter kunde få plats i den fina kulturen. Den som såg honom på scenen fick sällan en enkel eller bekväm upplevelse. I stället utmanade han sin publik att möta det svåra i mänskliga relationer, klass och makt.

Under sin långa karriär medverkade Ramberg även i film- och tv-produktioner. Det var dock på scenen han gjorde sin mest bestående insats. Hans närvaro på Dramaten innebar att han inte bara utförde en rad viktiga roller. Han bidrog också till att bredda bilden av vilka som kan bära den svenska teaterkonsten. För publik i både Stockholm och Göteborg var han en påminnelse om att erfarenheter från utanför etablissemanget kan berika konsten.

Waaranperäs text är en personlig kommentar snarare än en fullständig biografi. Ändå fångar den något väsentligt. Ramberg var en av de konstnärer som använde sina egna erfarenheter för att nå fram till publiken. Han visste hur det känns att stå utanför, och det gav hans gestaltningar en autenticitet som inte gick att ta miste på. Hans karriär visar att en skådespelare inte behöver välja mellan att höra hemma i finrummet och att vara trogen sitt ursprung.

Hans död väcker också tankar om den svenska teaterns utveckling. Klass- och representationsfrågor har fått större utrymme i kulturlivet under senare år. Rambergs karriär kan ses som ett tidigt och levande exempel på vad den typen av perspektiv kan tillföra. Han öppnade dörrar, inte genom att anpassa sig, utan genom att vara den han var.

För den som följt hans arbete är saknaden stor. Men hans insatser lever kvar. I en tid där mycket går fort och underhållning ofta är kortsiktig, var Ramberg en påminnelse om teaterns möjlighet att stilla och skoningslöst utforska människan. Han var en av de gestalter som gjorde scenkonsten angelägen bortom status och tradition.

Örjan Ramberg blev 78 år. Med honom förlorar svensk scenkonst en av sina mest egensinniga röster. Hans resa från arbetarklassen i Göteborg till nationalscenen i Stockholm kommer att berättas också framöver – inte bara som en framgångssaga, utan som berättelsen om en skådespelare som såg till att hans perspektiv fanns i rummen där kulturen formas.