Jonas Thente: Här är fem böcker om hetta

Den franska författaren Albert Camus ”Främlingen” från 1942 har gått till historien som en av 1900-talets mest inflytelserika romaner. I nyöversättning av Jan Stolpe, utgiven på Albert Bonniers förlag, ges nutida läsare en ny ingång till berättelsen om Meursault, som begår ett meningslöst mord under en glödhet dag på en algerisk strand. Det som gör verket odödligt är inte själva handlingen, utan huvudpersonens känslomässiga avstånd till omvärlden. Han döms inte främst för mordet, utan för att han inte visar ånger, inte gråter vid sin mors begravning, inte spelar den roll som samhället förväntar sig.

Romanen rymmer också en av litteraturhistoriens mest citerade formuleringar om mänsklig existens: ”Det är bättre att brinna än att försvinna” – i svensk översättning tidigare känd i varianter som ”hellre brinna än tyna bort”. Frasen har fått ett andra liv i populärkulturen, inte minst genom Neil Youngs låt ”Hey Hey, My My” från 1979, där raden ”It’s better to burn out than to fade away” blev ett anthem för en hel generations syn på konstnärligt skapande, berömmelse och dödlighet.

Klimattemat, som anas i Camus skildring av den nordafrikanska hettan, har sedan dess vuxit till en egen litterär genre. J.G. Ballards roman ”The Drought” från 1965 är ett tidigt exempel. Här skildras en värld där England tynar bort under en aldrig sinande torka, och människor tvingas leva längs den uttorkade Themsens flodbädd. Ballard, som själv växte upp i Shanghai, var bland de första att utforska hur klimatförändringar påverkar människans psykologi snarare än bara hennes fysiska omgivning. Trots att boken fått status som en kultklassiker inom den engelskspråkiga science fiction-litteraturen har den aldrig översatts till svenska.

Avsaknaden av svenska översättningar har dock kompenserats av inhemska författare. Norrmannen Maja Lunde har med sin klimatsvit nått en bred publik över hela Norden. Andra delen, ”Blå”, utkom på svenska i översättning av Lotta Eklund på Natur & Kultur. Romanen utspelar sig i en framtid där vatten blivit den mest åtråvärda resursen. Gränsen går genom södra Frankrike: på ena sidan finns tillgången till vatten, på den andra har öknen tagit över. Lunde skildrar hur klimatflyktingar samlas vid gränsen, medan de välbeställda kan köpa is från Arktis till sina drinkar. Berättelsen växlar mellan framtid och nutid och binder samman människoöden över generationer.

Balsam Karam, verksam i Sverige men med rötter i Kurdistan, har blivit en av de mest uppmärksammade rösterna i den yngre generationen svenska författare. Hennes avslutande del i den så kallade rymdtrilogin, ”Mörk materia”, utgiven på Norstedts, kretsar kring samma tematik som Lunde och Camus: en värld där solen står i ett obarmhärtigt zenit och människor lever på olika sidor av en skarp gräns. På ena sidan försmäktar man, på den andra tar man ett dopp och beställer en drink. Karam använder detta för att undersöka hur idéer och ideologier styr människors liv, och hur dessa gränser upprätthålls såväl fysiskt som psykiskt.

Gemensamt för dessa verk är att de inte primärt är science fiction, utan snarare skildringar av ett psykologiskt tillstånd. Hetta, torka och brist på vatten blir metaforer för en existentiell utsatthet som författarna använder för att säga något om människans villkor. Camus roman har i efterhand kommit att läsas som en föregångare till denna tradition – inte för att den förutspådde klimatkrisen, utan för att den visade hur en extrem fysisk miljö kan blotta det mänskliga psyket.

Balsam Karams avslutande del i sin så kallade rymdtrilogi, ”Mörk materia”, utgiven på Norstedts, för tankarna vidare i liknande banor. Karam, tidigare utsedd till Årets författare av Svenska Dagbladet, skildrar en värld där solen tycks stå i ett obarmhärtigt zenit dygnet runt. Även här går en skarp gräns mellan dem som tynar bort i hettan och dem som kan svalka sig med drinkar på andra sidan. Men Karams projekt är bredare än en ren klimatskildring. Hennes rymdtrilogi, där ”Mörk materia” är den avslutande delen, utforskar de idéer och drivkrafter som styr mänskligheten – och hur dessa skapar godtyckliga gränser mellan människor.

Tillsammans vittnar dessa fyra böcker om hur hettan, torkan och vattenbristen har blivit centrala motiv i den samtida berättelsen om människan. Från Camus existentiella öken till Lunde och Ballards framtidsscenarion handlar det ytterst om samma sak: vad som händer med människan när naturen inte längre går att kontrollera. Och medan den franska 1900-talsklassikern står sig som en studie i känslokyla, har de moderna klimatdystopierna en mer direkt påminnelse om vad som faktiskt står på spel.