Säverman: Ska man ha keps på operan, eller inte?

Det började med att kvinnor i stora hattar skymde sikten på biografen. Den bilden hör till en annan tid. I dag är det i stället män i långskärmade kepsar som kan lägga sig som en skugga över scenen. Det skriver kåsören Säverman i en personlig betraktelse om ett högst nutida operabesökarproblem.

Att huvudbonader kan störa i offentliga rum är inget nytt. Under stora delar av 1900-talet var hattar en självklar del av vardagsuniformen, både för män och kvinnor. På biografer och teatrar kunde de breda brättena vara så skrymmande att personalen ibland fick be besökare att byta plats eller ta av sig hatten. När hattmodet sedan avtog försvann en del av problemen – men inte helt. I stället har en ny generation huvudbonader tagit plats, och den har hittat till en av de sista platser där man fortfarande förväntas sitta stilla och titta framåt: operan.

Förr vågade ingen kåsör be kvinnan ta av sig hatten. Så artig var kulturen; enligt en dåtida enkät skulle ingen av tillfrågade damer ha tagit illa upp, skriver Säverman. Självklart inte. Numera är problemet ett annat. Kvinnor i hattar hör inte till vanligheterna på vare sig bio eller opera. I stället har en ny typ av huvudbonad gjort entré: en keps med lång skärm, i texten kallad Trumpkeps.

Kepsen är inte längre bara ett praktiskt plagg. Den har blivit en bärare av attityd, logotyper och varumärken, från sportmärken till exklusiva modehus. Så länge bäraren sitter stilla kan den vara oskyldig. Men så fort personen lutar huvudet bakåt reser sig skärmen som brättet på en hatt och döljer det som publiken bakom vill se. Den som suttit bakom en långskärmad keps på en läktare vet hur lite som krävs för att föreställningen ska försvinna.

Den moderna kepsen har dessutom en annan status än den gamla hatten. Den bärs ofta inomhus och dygnet runt, nästan som en förlängning av bärarens kropp. Den kan signalera allt från idrottstillhörighet till modeintresse, och den är vanlig inom allt från ungdomskultur till styrelserum – även om den på operan fortfarande väcker blickar. Att just den långa skärmen har blivit vanligare hänger samman med en bredare utveckling av herrmodet, där bekvämlighet, streetwear och sportinfluenser har blivit viktigare än formella regler.

Exemplen i kåseriet är hämtade från två av Stockholms operascener. På Folkoperan, ett operahus på Hornsgatan på Södermalm med intim prägel, bar mannen framför just en sådan keps. Han tog av sig den. Under den väntade sig kåsören bättre sikt, men i stället kom ett stort lockigt hårsvall som stod rakt upp. Det skymde enligt kåsören scenen mer effektivt än själva kepsen.

På Kungliga Operan vid Gustav Adolfs torg, nationalscenen för opera och balett, är salongen både större och högtidligare. Där satt en man med långskärmad keps och en ljusstark mobiltelefon. Han var mer intresserad av skärmen än av föreställningen. Först när en bänkgranne knackade honom på axeln och bad honom stänga av, reste han sig och lämnade lokalen.

Kungliga Operan ska genomgå en omfattande renovering. Den typen av byggprojekt brukar enligt kåsören ta minst dubbelt så lång tid i Stockholm som utlovats, och han räknar med att klädkoden hinner ändras innan dörrarna öppnas igen. Redan i dag är den formalitet som en gång omgärdade operabesöken borta. Publiken kommer i allt från kavaj till fritidskläder. Samma utveckling syns inom teater, konsert och bio.

För operahusen handlar frågan om balans. Å ena sidan vill man vara tillgänglig och välkomna en bred publik, å andra sidan ska alla kunna se scenen utan att behöva sitta böjd åt sidan. Flera teatrar har redan infört tydliga regler för mobiltelefoner, och några har även börjat diskutera huvudbonader. Men i praktiken avgörs det ofta av den sociala kontrollen – att någon i bänkraden säger ifrån.

Kanske kommer den långskärmade kepsen att bli lika ovanlig i offentliga rum som den stora hatten är i dag. Men så länge människor söker sig till sina vanor i en mörk salong lär frågan om sikt och hänsyn finnas kvar. Det är ett tecken på att kulturen förändras – även i hur vi klär oss, och vad vi väljer att titta på.