SVT befinner sig mitt i en turbulent period med omfattande sparkrav och omorganisation. Public service-bolaget ska spara 355 miljoner kronor, nyhetsbevakningen måste bantas och inte mindre än 141 tjänster berörs av varsel. Samtidigt har kända profiler skrivit oroliga debattartiklar om verksamhetens framtid. I denna pressade situation, där det bokstavligt talat inte finns tillräckligt många stolar för alla medarbetare, har bolaget valt att ta in en kontroversiell medarbetare – något som nu väcker starka reaktioner.

Nick Alinia, en videoaktivist känd för sin invandringskritiska hållning, har fått en plats i SVT:s underhållningsprogram ”Invandrare för svenskar”. Beslutet att inkludera Alinia har skapat upprörda känslor bland både medarbetare och den svenska mediebranschen. Alinia är rikskänd för att ha stämt influencern Bianca Meyer för förtal efter att komikern Jonatan Unge kallat honom ”nazistpyssling” i en podd. Hans metoder inkluderar att söka upp politiker och journalister han ogillar för att filma konfrontationer, ofta i samarbete med Christian Peterson, en högerradikal aktivist även känd som ”Förtalsombudsmannen”.

Michael Lindgren, exekutiv producent för programmet och känd profil från ”Grotesco”, försvarar valet av Alinia. I en intervju med Dagens ETC säger Lindgren att han visserligen inte har ”full koll” på Alinia, men menar att det är ”principiellt” viktigt att alla som inte är dömda för brott kan medverka i SVT. Detta argument har mött skarp kritik från flera håll.

Reaktionerna från programmets övriga deltagare har varit starka. Julia Frändfors har valt att hoppa av programmet helt och säger till Dagens Nyheter att hon upptäckte Alinias medverkan av en slump. Den fleråriga medarbetaren Elaf Ali har vänt sig mot Lindgrens försök att förminska Alinias kontroversiella ställningstaganden. I Dagens ETC skriver Ali: ”Hur kan man påstå att Alinia inte har något emot individerna, samtidigt som han hävdar att deras blotta genetiska existens och bakgrund omöjliggör deras plats i den nationella gemenskapen?”

Att övriga deltagare inte känner sig bekväma med en panelgranne som anser att de aldrig kan bli svenskar, och vars främsta kändisfaktor är att trakassera meningsmotståndare, verkar inte SVT ha beaktat i sin rekryteringsprocess.

Situationen blir än mer absurd mot bakgrund av Alinias position i det svenska politiska landskapet. Han har synts så ofta vid sidan av SD-riksdagsledamoten Jessica Stegrud att han har fått öknamnet ”Handväskan”. Detta har fått allvarliga konsekvenser för Stegrud själv, som har förlorat sin ställning i partiet. Alinia tycks nämligen vara för extrem även för Sverigedemokraterna. Att associeras med honom, särskilt inför ett valår, betraktas som en riskfaktor inom partiet.

Den SD-nära debattören Chang Frick har haft skarpa ordväxlingar med Alinia, just för att markera och hålla en gräns. Detta visar på en paradoxal situation där SVT, som ett public service-bolag med ansvar för att representera hela befolkningen, väljer att inkludera en profil som anses för kontroversiell även för ett parti som själva har kritiserats för extrema åsikter.

SVT:s försvar för beslutet lutar sig mot argumentet om åsiktsmångfald i public service. Med Sverigedemokraterna redan etablerade i det politiska samtalet verkar bolaget resonera att det är dags att öppna dörren för allt höger om SD. Men detta resonemanget väcker frågor om var gränsen går mellan åsiktsmångfald och att ge plattform åt personer vars metoder och budskap kan uppfattas som trakasserande eller extrema.

Michael Lindgren är snart aktuell med långfilmen ”Flaggan”, som skildrar ett gäng unga sverigedemokrater som under valnatten 2010 åker till Rinkeby för att hissa en svensk flagga. Regissören själv beskriver filmen som ”en dum komedi om viktiga saker”. Men mycket har förändrats sedan 2010, och kritiker menar att SVT inte har råd att göra ännu en iteration av vad som uppfattas som en parodi på public service-uppdragen.

I en tid när SVT tvingas genomföra omfattande nedskärningar och profiler skriver oroade debattartiklar om bolagets framtid, väcker valet att prioritera en kontroversiell videoaktivist frågor om värderingar och prioriteringar inom organisationen.