Jacob Lundström: Svensk kulturpolitik krisar – men kan Beyoncé rycka ut?

Folkteatern i Göteborg har lanserat en AI-genererad mockumentär med namnet ”Folk nation”. I den fiktiva filmen invigs det påhittade kulturhuset Folk tower med hjälp av en rad världsstjärnor. Teaterns konstnärliga ledare Frida Röhl tar emot Beyoncé och Madonna på takets helikopterplatta, medan Barack Obama, Emmanuel Macron och Angela Merkel klipper bandet. Folk tower är tänkt att vara 30 centimeter högre än Hotell Draken och beskrivs som resultatet av en ”kulturell big bang”, där politiker och näringslivstoppar plötsligt tävlar om att finansiera kulturen. Inget av detta har hänt på riktigt. Filmen är en satirisk nedräkning till valet, publicerad på Folkteaterns Youtubekanal.

Bakgrunden är betydligt allvarligare. Folkteatern har nyligen hotats av nedläggning efter att högerpolitiker i Västra Götalandsregionen beskrivit verksamheten som ”ett sosseprojekt”. I mockumentären klättrar människor i gula varselvästar upp på Eriksbergs bockkran, 80 meter över marken, med banderoller där det står ”Rädda kulturen”. Bockkranen, som står kvar efter Göteborgs varvsindustri, är ett av stadens mest kända landmärken och ger protesterna en stark lokal förankring. Kontrasten mellan filmens glamorösa invigning och den verkliga hotbild som teatern levt med är svår att missa.

Folkteatern, som ligger vid Järntorget i Göteborg, har genom åren varit känd för ett folkligt och samhällsnära uttryck. Att just denna teater väljer en AI-mockumentär som kommentar knyter an till en bredare utveckling där kulturinstitutioner allt oftare använder digitala verktyg för att skapa debatt och nå nya grupper. Resultatet blir en påminnelse om att tekniken också kan användas för politisk satir, inte bara för underhållning.

Satiren speglar en kulturpolitisk uppgivenhet som många teatrar kan känna igen. När anslag ifrågasätts och verksamheter tvingas motivera sin existens blir frågan om kulturens värde brännande. Vem är kulturen till för, vem bygger den och vad händer när politik och konst inte förstår varandra? I ”Folk nation” besvaras det med en bild av kulturell mobilisering, men i verkligheten är svaren mer komplexa.

I den kommenterande text som följer publiceringen beskrivs teaterarbete som en lagsport. Även en liten monolog kräver ett helt team bakom sig: rekvisita, ljus, dramaturgi, affischbild. På samma sätt är publiken den tolfte spelaren. Utan publik är teatern bara repetitioner inför tomma bänkar. Den här hösten finns flera exempel på scener som vill bjuda in publiken i handlingen, som ett sätt att påminna om att scenkonsten är något vi gör tillsammans. Det är ett slags publikfrieri, och en påminnelse om att teater inte existerar i ett vakuum.

Mest uppmärksammat är Dramatens uppsättning av Roy Anderssons ”En kärlekshistoria”. I bearbetningen får två personer ur publiken huvudrollerna. Originalfilmen från 1970 var Roy Anderssons genombrott och berättar om en ung kärlek i Sverige. Att Sveriges nationalscen nu väljer en interaktiv form har väckt nyfikenhet, inte minst för att det utmanar idén om att teater är något man betraktar på avstånd. Det är också ett exempel på en trend som vuxit sig starkare under senare år.

Interaktiv och uppslukande teater har blivit allt vanligare, både i Sverige och internationellt. I London och New York har föreställningar där publiken själv rör sig genom scenografin utvecklats till en egen genre. Genom att bryta den så kallade fjärde väggen – den osynliga gränsen mellan scen och salong – skapas en känsla av att föreställningen inte är färdig utan publikens medverkan. För teatrar som vill locka nya publikgrupper kan det vara ett sätt att erbjuda en upplevelse som inte går att duplicera.

I ”Folk nation” startar protesten med att en enda besökare börjar spontandansa utanför Folkteaterns entré. Det är en bild av hur en rörelse kan växa från en enda människa. Budskapet är att kulturen inte försvaras genom beslut uppifrån, utan genom att människor gör anspråk på den. Frågan är om satiren kan sätta i gång en verklig rörelse.