Jan Holmberg: Alfred Hitchcocks metoder kastar långa skuggor över hans filmiska arv

Den legendariske filmregissören Alfred Hitchcocks komplicerade arv och påstådda beteende gentemot kvinnliga skådespelare har länge varit föremål för debatt. Nu aktualiseras frågan på nytt genom Tony Lee Morals bok ”A century of Hitchcock. The man, the myths, the legacy”, utgiven av The University Press of Kentucky. Men försöket att rehabilitera regissörens rykte får helt motsatt effekt.

Morals 304 sidor långa verk är mindre en konventionell biografi och mer ett försvar av Hitchcock mot anklagelserna i Donald Spotos kontroversiella bok ”The dark side of genius” från 1983. Spoto beskrev ett omfattande mönster av olämpligt beteende från regissörens sida, från ovälkomna uppvaktningar till sadistiska instruktioner och sexuella trakasserier mot kvinnliga skådespelare.

I centrum för kontroversen står skådespelerskan Tippi Hedren, som spelade huvudroller i två av Hitchcocks mest kända filmer från 1960-talet: ”Fåglarna” och ”Marnie”. Hennes vittnesmål utgör en väsentlig del av anklagelserna mot den hyllade regissören.

En av de mest uppmärksammade incidenterna inträffade under inspelningen av ”Fåglarna”. Den klimaktiska scenen där Hedrens karaktär Melanie anfalls av fåglar på en vind är ikonisk inom filmhistorien. Skräcken i skådespelerskans ansikte är så övertygande att den nästan blir fysiskt påtaglig för betraktaren, med symboliska lager av både religiös och sexuell karaktär.

Men till stor del var skräcken äkta. Hedren hade blivit lovad att mekaniska fåglar skulle användas, men informerades i sista stund om att riktiga fåglar skulle kastas mot henne i ett trångt utrymme. Scenen filmades under fem dagars tid, med kråkor kastade mot skådespelerskan och måsar fastknutna vid hennes anklar och handleder. Efter inspelningen bröt Hedren ihop och var sjukskriven i flera dagar.

Ännu allvarligare anklagelser rör händelser under produktionen av ”Marnie”. När Hedren var nominerad till ett pris och ville ha ledigt från inspelningen för att närvara vid prisceremonin, ska Hitchcock enligt Spotos framställning ha ställt villkor av sexuell natur. Efter att Hedren vägrade och påstås ha kallat regissören för ”fet gris”, ska Hitchcock ha hotat att förstöra hennes karriär i Hollywood. Hedrens filmkarriär stagnerade faktiskt efter ”Marnie”.

Hitchcocks filmer har av många filmkritiker tolkats som uttryck för regissörens fascination för mäns makt över kvinnor. Cary Grants manipulation av Ingrid Bergman i ”Notorious!”, James Stewarts tvångsförvandling av Kim Novak i ”Studie i brott” och Anthony Perkins voyeuristiska betraktande av Janet Leigh i ”Psycho” har setts som möjliga projektioner av regissörens egna fantasier och föreställningar.

Mot denna bakgrund framträder Tony Lee Moral med sitt försök att nyansera bilden. Han menar att Hitchcock visserligen kunde vara svår att arbeta med, men att detta berodde på osäkerhet, konfliktundvikande och missnöje med sitt utseende. Regissörens skämtlynne skulle ha missförståtts, hävdar Moral.

Men Morals framställning blir snabbt problematisk. Han ifrågasätter Hedrens trovärdighet och pekar på att hon var en ”talanglös skådespelare” som Hitchcock ville göra till stjärna. När karriären inte utvecklades som hon hoppats, ska hon enligt Moral ha skapat en falsk berättelse om trakasserier.

Moral riktar även hård kritik mot Donald Spoto, som han beskriver som ”homosexuell jesuit” med personliga agg mot Hitchcock efter att ha blivit avvisad inför sin första biografi om regissören 1976. Detta ska enligt Moral ha motiverat Spoto att skriva en hämndlysten bok.

Problemet med Morals bok är inte bara metodologiskt utan också etiskt. Även om Spotos framställning innehåller kontroversiella påståenden och eventuella felaktigheter, innebär det inte nödvändigtvis att Hedrens upplevelser är falska. Ingen annan än hon själv kan veta hur hon upplevde situationerna.

Moral går dock längre i sina angrepp. Han bekräftar till exempel Hitchcocks skvaller om att Grace Kelly, stjärnan i flera av hans filmer, var nymfoman. Moral beskriver detta som en ”korrekt iakttagelse” och återger skämtsamma kommentarer om Kellys sexliv, något som framstår som djupt olämpligt i en modern kontext.

Ett återkommande tema i boken är Morals försök att försvara Hitchcocks behandling av sina medarbetare som nödvändiga regimetoder. När regissören ignorerade Doris Day under inspelningen av ”Mannen som visste för mycket”, vilket fick henne att bli rädd och gråta, ska detta enligt Moral ha varit ett medvetet grepp för att få fram rätt känslor inför kameran.

Moral framställer också praktiska skämt och förnedring av kollegor som ”en accepterad del av kulturen för att lindra tristess och befrämja kamratskap”. Ett exempel är historien om en rekvisitör som lurades att sätta på sig handfängsel på en pub, varefter Hitchcock tog nyckeln och gav mannen ett laxermedel innan han skickade hem honom med fängslade händer.

Trots att Moral påstår sig erbjuda ”ett uppfriskande perspektiv på arvet efter Hitchcock i tiden efter #MeToo”, framstår hans bok som djupt missriktad. Genom att agera som en försvarare som ifrågasätter varje detalj och skyller på offren, skapar han en än mer obekväm bild av situationen.

Alfred Hitchcock anses av många filmkritiker vara historiens främsta filmskapare. Hans tekniska innovationer och berättartekniker har haft enormt inflytande på filmmediets utveckling. Men det borde enligt många bedömare stå klart att han också var en komplex och plågad person med diskutabelt beteende.

Hitchcock själv påstod att han och hans hustru endast fick ett barn eftersom de bara legat med varandra en gång. Han menade att han fick utlopp för sin sexuella energi genom filmarbetet. Huruvida detta räckte eller om trakasserier av skådespelerskor var en del av hans livsmönster förblir en öppen fråga.

Med vänner som Tony Lee Moral behöver Hitchcocks minne knappast några fiender. Försöket att försvara allt beteende, oavsett hur problematiskt det framstår, riskerar att skada snarare än hjälpa förståelsen av en av filmhistoriens mest inflytelserika regissörer. En mer balanserad ansats hade erkänt både det konstnärliga geniet och de mänskliga bristerna, utan att förminska kvinnornas upplevelser eller reducera allvarliga anklagelser till missförstånd.