Jens Littorin: Behrang Safaris superhjältar finns på nära håll

Detta är långtifrån en typisk sommarvärd i Sveriges Radio. Behrang Safari, den tidigare fotbollsproffset och landslagsspelaren, väljer i sitt sommarprogram att gräva djupt i sitt privatliv och dela med sig av både triumfer och personliga utmaningar. Det är en berättelse om flykt, uppoffring och hur en familjefar med internationell fotbollskarriär har fått sina prioriteringar helt omvända.

För många svenska lyssnare är Safari kanske mest känd från SVT:s fotbolls-VM-sändningar där han medverkat som expert. Hans roll på fotbollsplanen, som vänsterback, var inte av det slag som genererar stora rubriker i sporttidningarna. Även om han var en av hjältarna bakom den legendariska comebacken mot Tyskland i Berlin 2006, där Sverige vände ett 0-4-underläge, är det först genom tv-medverkan som han blivit ett bekant ansikte för den breda publiken.

I sommarpratet berättar Safari om sin bakgrund och om hur familjen tvingades fly från Iran 1986. Hans far insåg att han höll på att rekryteras till Irans revolutionsgarde, den statliga militära organisationen, och beslutade sig då för att fly tillsammans med hustrun och den treårige Behrang. Flykten ledde familjen till Sverige, ett land som skulle ge den unge pojken helt andra möjligheter än vad som väntade hemma.

När fadern upptäckte sonens fotbollstalang tog han på sig rollen som skjutsare mellan hemstaden Lund och storklubben Malmö FF. Dessa resor lade grunden för Behrangs framtida karriär som skulle ge honom både status och höga inkomster, en värld som skiljde sig markant från faderns tillvaro som flykting och busschaufför i Sverige.

Safari beskriver sina föräldrar som sina verkliga superhjältar. Deras uppoffringar har präglat honom djupt, och han har levt med en ständig rädsla för att göra dem besvikna. Kanske var det denna rädsla som drev honom att länge vara fokuserad på sin egen karriär och sina egna mål inom fotbollen, ibland på bekostnad av andra viktiga saker i livet.

En vändpunkt kom när hustrun Ivana ville flytta hem från Schweiz till Sverige. Parets tvillingsöner, Emiliano och Leon, hade diagnostiserats med autism och Ivana ansåg att de skulle få en bättre tillvaro i Sverige. Men Safari tvekade. Han tänkte på de prestigefyllda matcherna och de miljontals kronor i inkomster som han skulle förlora genom att lämna den europeiska fotbollseliten.

Med tiden har Safari dock lärt sig vad som verkligen är viktigt. Han har försökt att bli den far för sina söner som hans egen pappa var för honom. Tvillingarna är inte särskilt intresserade av fotboll, trots faderns karriär. I stället fascineras de av rymden, tåg och det svenska kungahuset. Safari är mycket stolt över att Skånetrafiken hedrat hans söner genom att döpa ett av sina pågatåg efter dem, en gest som uppenbart betyder mer för familjen än många fotbollstrofeer.

Programmet avslutas med ett känslosamt meddelande till sönerna: ”Släpp aldrig taget om mina händer, ni är mina superhjältar.” Även om fotbollen naturligt tar stor plats i berättelsen, skapar Safaris ärliga reflektioner kring egocentriskhet och samvetskval en god balans i programmet.

Vissa delar av Safaris karriär lämnas dock outforskade. Exempelvis nämns inte hans konflikt med Jon Dahl Tomasson, som varit både tränare i Malmö FF och förbundskapten för landslaget. Inte heller får lyssnarna höra Safaris perspektiv på en anekdot om hans tidigare lagkamrat Zlatan Ibrahimovic. Enligt berättelsen frågade Zlatan inför en match om Safari trodde på Gud. När Safari svarade ja, ska Zlatan ha svarat: ”Bra, då tror du på mig” – ett typiskt exempel på den självupptagenhet som präglade den svenska fotbollsstjärnan.

Ändå står sommarpratet som ett ovanligt personligt och gripande inslag i den traditionella programserien. Safari visar upp en sårbarhet som sällan syns i fotbollsvärlden, och hans berättelse om hur familjen och faderskapet förändrat hans syn på livet når bortom idrottens gränser.