Ett nytt bakverk i vardagen: Nostalgisk återförening med barndomens smaker

De senaste månaderna har en oväntad passion blommat upp i mitt liv. Sent på kvällarna, när sockerbegäret slår till, befinner jag mig allt oftare i köket med mjölpåsar och bakformar. Efter årtionden av orörd jäst och vaniljsocker som regelbundet kasserats vid flyttar, har ett genuint intresse för bakning plötsligt väckts till liv.

Det hela började med en nyinköpt kakbok fylld med recept från svunna tider – närmare bestämt från 70- och 80-talet, min egen barndoms era. Under dessa årtionden stod min mor regelbundet vid ugnen och bakade både till vardag och fest. Med nästan rituell noggrannhet fyllde hon glassbyttor med nybakade kakor, som hon sedan förseglade med tejp i ett fåfängt försök att hindra oss barn från att plundra dem i förtid.

Mammas bakskåp var välsorterat och hennes repertoar omfattande. Det blev allt från klassiska kanelbullar och kubbar till mer sofistikerade skapelser som muffins, drömmar, kolakakor, finska pinnar, chokladrutor och den imponerande tårtan Sans rival. Men bland alla dessa söta läckerheter var det en som särskilt etsat sig fast i mitt minne – ambrosiakakan.

Detta enkla bakverk, bestående av en luftig sockerkaksbotten täckt med en tunn glasyr och dekorerad med kanderade apelsinskalbitar, har visat sig ha en anmärkningsvärd förmåga att väcka känslor. Under de senaste veckorna har jag bakat inte mindre än tre ambrosiakakor, vars mottagande har överträffat alla förväntningar.

Min syster fick tårar i ögonen när smaken transporterade henne tillbaka till barndomsköket och minnet av vår mor. En vän blev plötsligt påmind om hur hennes far brukade ta med henne till kaféer för att avnjuta just ambrosiakaka – hon bad genast om receptet. Det förvånade mig hur många i min omgivning som hade en personlig relation till detta enkla bakverk, som inte ens kräver bakpulver.

Som barn var jag något av en Ferdinand – jag föredrog ofta att sitta med de vuxna i köket istället för att leka med andra barn. Genom åren har jag insett att många människor bär med sig barndomsminnen som är intimt förknippade med dofter från bakning. Jag kan fortfarande med förbluffande tydlighet återkalla vad olika personer serverade till saft och kaffe.

Farmors kök dominerades av doften från nygräddade bullar som togs direkt från plåten. Trots att hon alltid hävdade att hon bara följde standardreceptet från mjölpåsen, har jag aldrig lyckats återskapa hennes bullar. Tjeckiska grannar förknippar jag med en särskilt saftig kesokaka, medan en annan grannfamilj för alltid kommer att vara förknippad med citrondricka och hallongrottor i mitt sinne. Alla dessa dofter bär sommarloven inom sig.

Samtidigt kan jag inte låta bli att känna en viss oro över min plötsliga bakentusiasm. Är detta ett tecken på att jag håller på att bli en ”tant”? Jag känner mig redan tillräckligt gammal. Men kanske handlar det egentligen mer om en längtan framåt än bakåt – en längtan mot sommaren. Som om jag genom att vispa och grädda tillräckligt intensivt kan påskynda tiden fram till midsommar med dess traditionella jordgubbstårta.

Det mest påtagliga problemet med mitt nya bakintresse är dock varken ålder eller nostalgi, utan snarare hur det påverkar min figur. Jag tenderar nämligen att konsumera bakverken själv, och i snabb takt. Om jag inte vill rulla in på stranden sommaren 2026 kommer det att krävas antingen järnhård självdisciplin eller att jag, likt min mor före mig, börjar tejpa igen kakburkarna.

Kanske är det just detta som är bakningens verkliga magi – förmågan att samtidigt föra oss bakåt i tiden och framåt mot nya minnen. Varje gång jag öppnar ugnen sprider sig en doft av både igår och imorgon genom köket.