Musiken är Joel Almes räddning i en krävande vardag

Det är en gråmulen dag med blötsnö när Joel Alme tar plats på en lunchöppen kvarterskrog i Björkhagen. Med vantarna och snusdosan på bordet reflekterar den 45-årige artisten över sin musikaliska resa och sin relation till skapandet.

För Joel Alme har musiken alltid varit en livlina. ”Ärligt talat vet jag inte om jag ens existerat utan musiken. Jag har kämpat med mitt mående så länge jag kan minnas. Musiken har alltid varit en trygghet och min närmaste vän”, berättar han.

Hans musikaliska ambitioner har förändrats genom åren. I yngre dagar drevs han av ett behov att bryta med sitt arv och sin bakgrund, att bevisa något för omvärlden. Idag handlar det om något annat: ”Musiken är en av få saker som fått mitt liv att kännas lite upphöjt. Som att; fan, det finns magi någonstans!”

Joel Alme, som ofta beskrivits som en göteborgsk Billy Bragg, har gjort sig känd för sina självbiografiska låtar som skildrar livsöden i samhällets marginaler. Hans texter navigerar genom misslyckanden, kärlekens höjder och djup, och vardagens magiska ögonblick – allt med en ovanlig ärlighet.

Konstnärligt trivs han bäst i det förutsägbara och i de mindre sammanhangen. ”Jag gillar inte förändring, jag jagar inte framgång. Det är lite ’Rain man’ över min tillvaro. Jag vill ha åtta fiskpinnar varje onsdag”, säger han med ett leende. ”Jag gör en skiva, sedan gör jag en liten turné. Sedan vill jag hem och börja skriva igen. Blir det för stort, eller för mycket, mår jag inte bra.”

Alme lämnade Göteborg för 18 år sedan och har sedan dess bott i Stockholms södra förorter. Han debuterade som soloartist samma år han flyttade, då på engelska. Det stora genombrottet kom dock med albumet ”Flyktligan” från 2015, då han bytte till svenska. För tre år sedan belönades han med sin första Grammis för albumet ”Sköt er själva så sköter jag inte mitt”.

Kritiker har börjat beskriva honom som en alltmer ilsket samtidsbetraktande protestsångare, men själv vill han inte kalla sig för en politisk artist. Ändå fortsätter han på sitt nya album ”Gullmar gospel” att skildra samhällsutvecklingen med en kritisk blick.

”I dag är det lite som om alla människor ska pressas genom samma, lilla dörr. I stället för att lyssna inåt, ska man drillas i att jaga framgång och status. Den där jakten dödar mänskligheten, tycker jag”, förklarar han.

”Gullmar gospel” är Almes sjunde album och har fått sitt namn från Gullmarsplan – ett vindpinat torg och knutpunkt i Stockholms kollektivtrafik där mer än 65 000 människor passerar dagligen. Det är just detta myller av olika människoöden som fascinerar honom.

”Det är en klasslös plats. Fattig, eller rik. Alla andas in samma avgaser när de väntar på bussen. Det finns något jämlikt över det”, säger han med ett leende. ”Om fler ställen vore som Gullmarsplan tror jag att människor skulle kunna släppa ner axlarna lite mera. Känna sig mer tillräckliga.”

Som tonårspappa har Alme tillbringat mycket tid i Björkhagens lekparker, och dessa miljöer har blivit en del av hans låtskrivande. Låten ”Peters park” på det nya albumet är uppkallad efter en lokal parklek, och handlar om barnen han sett växa upp i området, men också om gängvåldet och de unga liv som gått förlorade.

”Det finns inga barn som vill hamna snett. Varför skulle man vilja det? Hela den här skivan handlar om att vi måste ta hand om varandra, på något sätt. För mig är lösningen kärlek. Det behövs mer kärlek. Fler förebilder. Bättre förebilder”, säger han.

Med ”Gullmar gospel” ute nu ger sig Joel Alme snart ut på turné, med start i Varberg den 20 mars. För en artist som beskriver sig själv som rutinbunden och förutsägbar, är detta en naturlig del av livscykeln – skriva, spela in, turnera, och sedan återvända hem för att börja processen på nytt.