Johan Croneman: För vilket sorts Sverige är jag beredd att dö?

Ny krönika väcker frågan: Vad innebär det egentligen att vara beredd att dö för Sverige?

Debatten om försvarsvilja har fått nytt bränsle efter att journalisten Johan Croneman i en uppmärksammad krönika i Dagens Nyheter ifrågasätter hur lättvindigt svenska partiledare svarar på frågan om de är beredda att dö för landet. Med utgångspunkt i en tidigare artikel av kollegan Kristofer Ahlström, som konstaterat att samtliga partiledare utan tvekan svarar ja, ställer Croneman en motfråga: Vilket Sverige skulle de i så fall dö för?

Croneman, som har en bakgrund som vapenvägrare och totalvägrare mot värnplikt, menar att frågan är betydligt mer komplex än ett enkelt jakande svar. Han skiljer på att försvara konkreta fri- och rättigheter – som demokrati, yttrandefrihet och rörelsefrihet – och att dö för abstrakta symboler som flagga eller kungahus. För egen del säger han sig vara beredd att försvara Sverige om landets oberoende hotas militärt, men att han aldrig skulle offra sitt liv för enbart fosterländska symboler.

I krönikan berättar Croneman om sin uppväxt med kristendom och söndagsskola, där budskapet om att vända andra kinden till formade hans tidiga pacifistiska hållning. Men uppväxten innebar också en konfrontation med krigets verklighet genom TV-bilderna från Vietnamkriget – den nakna flickan som flyr napalm, polischefen i Saigon som avrättar en fånge framför kamerorna. Dessa bilder väckte tidigt frågan om när våld kan vara berättigat, och om det någonsin är rätt att döda.

Som 12-åring började han ifrågasätta den absoluta pacifism han fostrats i genom kristendomen. Vietnamkriget visade på en verklighet där försvar mot aggression tycktes nödvändigt. Senare, efter gymnasiet, påbörjade han värnplikten men avbröt den i protest och dömdes till fängelse – en erfarenhet han menar har format hans syn på frågan om att offra sitt liv för fosterlandet.

I krönikan resonerar Croneman kring skillnaden mellan att försvara konkreta värden som demokrati, yttrandefrihet och självbestämmande, och att dö för abstrakta symboler som flagga eller kungahus. Han skriver att han hoppas att han skulle anmäla sig om Sveriges oberoende hotades – men att han inte med säkerhet kan veta hur han skulle agera i skarp strid.

”Ingen vet i förväg vem man är i strid”, skriver han. ”Den som är övertygad om sin egen hjältemod kan visa sig fly, medan en annan, som alltid tvivlat, kan visa sig modig.”

Han hänvisar till klassiska militärhistoriska erfarenheter och framhåller att frågan om mod och feghet inte går att besvara i förväg. Samtidigt lyfter han fram ett dilemma som ofta ställs i utbildningssyfte: Är du beredd att dö för ditt land? Svaret, menar han, måste vara beroende av vad landet står för i en given situation.

Diskussionen om försvarsvilja har aktualiserats i Sverige efter Nato-inträdet och det försämrade säkerhetsläget i Europa. Politiker har i flera sammanhang betonat vikten av ett starkt totalförsvar och en bred folklig förankring. Samtidigt visar opinionsmätningar att försvarsviljan bland medborgarna ökat, men frågan om vad den viljan faktiskt innebär i praktiken förblir sällan utforskad.

Croneman hänvisar till historiska och nutida exempel för att belysa komplexiteten. Han nämner hur många ukrainare valt att fly snarare än att strida, och hur ryska män i tusental lämnat landet för att undkomma mobilisering. Detta, menar han, visar att inte ens i länder där hotet är påtagligt är viljan att dö självklar. Samtidigt finns de som frivilligt ställer upp, ofta drivna av övertygelse eller lojalitet med ett specifikt samhälle.

Croneman lyfter också fram det klassiska dilemmat att ingen i förväg vet hur man reagerar i strid. Han hänvisar till den välkända insikten att den som är säker på sitt mod kan visa sig feg – och tvärtom. Den som är övertygad pacifist kan i ett akut läge agera helt annorlunda. Därför menar han att frågan om att dö för sitt land inte bör behandlas som en hypotetisk ja-eller-nej-fråga, utan som en komplex moralisk prövning.

Croneman lyfter också fram samtida exempel på hur människor faktiskt reagerar i krigssituationer. Han nämner de många ukrainare som valt att fly landet snarare än att strida, och de ryssar som lämnat Ryssland efter mobiliseringen. Samtidigt visar historien att människor i vissa lägen är beredda att göra stora uppoffringar – men att ingen i förväg kan veta hur man själv skulle agera när det verkligen gäller.

Krönikans budskap är att svenska politiker bör nyansera sitt svar snarare än att ge ett oreflekterat ja. Genom att ställa frågan på sin spets vill Croneman skapa en djupare diskussion om vad medborgarskap, plikt och försvarsvilja faktiskt innebär i en tid av säkerhetspolitiska förändringar. För honom handlar det inte om att vara feg eller modig, utan om att förstå att frågan är mycket mer komplex än en enkel ja- eller nej-röstning.

Artikeln avslutas med en uppmaning till läsaren att själv reflektera över vad de skulle vara beredda att offra, och för vilka värden – en fråga som enligt Croneman förtjänar mer eftertanke än vad den hittills fått i den offentliga debatten.