Johan Croneman: Pinsamt när medierna spelar med i SVT:s bedrägeri

I en ny dokumentärserie på SVT Play granskas ett av psykologins mest kända forskningsprojekt – Stanford Prison Experiment. Serien, skapad av Juliette Eisner, ifrågasätter experimentets vetenskapliga validitet och lyfter fram omständigheter som länge tonats ner i den officiella berättelsen.

Experimentet genomfördes 1971 vid Stanford University i Kalifornien. Psykologen Philip Zimbardo rekryterade 22 unga manliga studenter som delades in i två grupper: fångar och vakter. Försöket skulle pågå i två veckor men avbröts efter endast sex dagar då vakterna uppvisade allt mer brutalt beteende mot fångarna. Resultatet tolkades som ett bevis på att vanliga människor kan begå grymheter när de ges makt och auktoritet – en slutsats som fått enormt genomslag inom både psykologin och populärkulturen.

### Kritiken mot experimentet

Dokumentären presenterar dock en lång rad invändningar mot hur experimentet faktiskt genomfördes. Flera forskare har under åren påpekat att Zimbardo aktivt styrde deltagarna i sina roller. Han agerade själv som fängelsedirektör och gav vakterna instruktioner om hur de skulle bete sig. Enligt kritikerna var det snarare fråga om iscensatt teater än ett vetenskapligt kontrollerat försök.

Först under 2000-talet började dessa invändningar få bredare genomslag. En bidragande orsak var händelserna i Abu Ghraib-fängelset i Irak 2004, där amerikansk militärpersonal dokumenterades misshandla fångar. Zimbardo kallades som försvarsvittne i rättegångarna och använde sina forskningsrön för att förklara hur vanliga soldater kunnat begå sådana handlingar. Detta ledde till att fler forskare började granska experimentets vetenskapliga grund mer ingående.

### Mediernas roll

I serien riktas också skarp kritik mot mediernas hantering av experimentet. Enligt dokumentären var journalister snabba att omfamna Zimbardos slutsatser utan att närmare granska metoderna. Forskare som i efterhand påpekat bristerna har haft svårt att få genomslag, då experimentet sedan länge etablerats som en sanning inom både akademin och den allmänna debatten.

### Paralleller till dagens reality-tv

Eisner drar i dokumentären paralleller mellan Stanford-experimentet och moderna reality-tv-program. Hon menar att SVT:s ”Gift vid första ögonkastet” uppvisar liknande mönster – ett upplägg som presenteras som ett socialt experiment men där deltagarnas beteenden i hög grad styrs av produktionens manus och regi. Enligt Eisner handlar det i båda fallen om att skapa ett narrativ som passar formatet, snarare än att faktiskt undersöka ett fenomen på vetenskaplig grund.

Dokumentären väcker därmed frågor om gränserna mellan forskning och underhållning, och om hur etablerade sanningar kan ifrågasättas när nya bevis läggs fram. För forskarvärlden innebär granskningen en påminnelse om vikten av transparens och vetenskaplig stringens – även i projekt som vid första anblick tycks bekräfta våra föreställningar om människans mörkare sidor.