Faster Fiffi – hon med förklädet och blocket – har länge varit en av de mest igenkännbara bifigurerna i Gunilla Bergströms böcker om Alfons Åberg. I ett kåseri i Dagens Nyheter får hon nu illustrera en fråga som många föräldrar känner igen: ska ett barnkalas vara perfekt planerat, eller får det vara kaotiskt, högljutt och lite gränslöst?
Kåseriet utgår från en bild som dyker upp i skribentens familjechatt. Det är maken som skickar bilden på faster Fiffi. Piken är inte svår att förstå. Under sommaren har dottern, som firade sin high school-examen i USA, velat fira med en rad krav: 200 chokladbollar, 60 päronbiskvier, 60 pannacotta med vit choklad, hemgrillade hamburgare och hemgjorda pommes frites. Listan var lång och detaljerad, men skribenten medger att dottern hade det bra.
Scenen som maken syftar på finns i en av Alfons-böckerna. Faster Fiffi bestämmer sig för att ordna kalas åt Alfons och insisterar på att bjuda in hela klassen. Det blir stök och bråk, men Alfons får till slut en lugnare efterfest med sina två bästisar. I kåseriet ställs frågan om Fiffi borde ha varit mer lyhörd med sitt block. Svaret blir ett försvar för henne: ja, hon är lite gränslös. Men det är helt okej med kaos på barnkalas, särskilt om det krävs för att alla ska få vara med.
Skribenten minns ett eget kalas med mexikanskt tema. Det hölls för en ny förskoleklass, och cirka trettio sexåringar bjöds in. Föräldrarna gjorde en piñata av pappersremsor och byggde godiskaktusar med gurkor, geléhallon och choklad. Grannarna har förmodligen aldrig hämtat sig från ljudnivån, konstaterar skribenten. Men hon ångrar ingenting.
Det som gör kalaset värt besväret är en enskild pojke. Han kom till ett av kalasen efter att ha fått sin allra första inbjudan någonsin. Den festen, skriver skribenten, var värd mer än allt hon åstadkommit i yrkeslivet. Det är en formulering som sätter fingret på vad många kalas egentligen handlar om: att ett barn ska få vara med.
Barnkalas har i dag blivit en allt större prestationsarena. Inspiration hämtas från sociala medier, där dukningar, tårtor och teman styrs av trender snarare än av barnens önskemål. Många föräldrar vittnar om pressen att leverera något utöver det vanliga, medan barnen ofta är nöjda med en enkel lek och en tårta. Den pressen har också skapat en marknad för allt från färdiga piñatas till specialtårtor, men kåseriet påminner om att det viktigaste är något annat.
Faster Fiffi, med sitt block och sin gränslösa gästlista, blir på så sätt en påminnelse om en annan värdering: att kalaset inte måste vara perfekt. Det handlar inte om att pricka av varje punkt på en lista, utan om att skapa en gemenskap där ingen lämnas utanför. I en tid när föräldrars kalasplanering ibland liknar en projektledningsövning kan den tanken vara både befriande och provocerande.
Kåseriet avslutas med en ny scen i familjechatten. Sonens nya klass ska ordna en hemmafest med poängjakt, och mamman är på jobbresa. När sonen föreslår att pappan kan göra guacamole, skickar maken bilden på faster Fiffi en gång till. Poängen är tydlig: det är lätt att skämta om faster Fiffi, men hennes ambition att bjuda in alla är just vad som gör henne värd att försvara.
Faster Fiffi lär fortsätta att dyka upp i familjechattar, i debattinlägg och på kalas. Hon är en motvikt till listorna, prestationerna och de perfekta bilderna. I hennes värld får kalas vara rörigt och högljutt, bara alla får vara med. Det är en tanke som många föräldrar, trots allt, kan ta till sig.
