Johan Croneman: SVT:s film om ”makteliten” är kass och manipulativ journalistik

En ny tredelsfilm om internatskolan Lundsberg har väckt starka reaktioner i svenska medier. Men enligt kritiker är dokumentären präglad av förutfattade meningar och väcker frågor om journalistisk balans och public service-uppdrag.

Det räcker med att bara viska fram namnet Lundsberg för att svenska medier ska reagera starkt. Skandalerna kring den värmländska privatskolan är välkända och återkommande, med rötter som sträcker sig tillbaka till 1970-talet. Den svenska allmänhetens uppfattning om skolan har länge varit entydig negativ.

Detta var givetvis ingen överraskning för filmaren Johannes Hallbom när han påbörjade arbetet med sin dokumentärfilm för SVT. Resultatet är en tredelserie kallad ”Arvtagarna”, som har väckt omfattande debatt om både innehåll och tillvägagångssätt.

Redan två minuter in i dokumentären framgår tydligt vilken berättelse som ska rullas upp. Det är en journalistisk dramaturgi som väcker tveksamhet, särskilt eftersom utgångspunkten framstår som både förutsägbar och förutbestämd. Detta är problematiskt från ett journalistiskt perspektiv, där objektivitet och öppenhet för olika perspektiv normalt sett är grundläggande principer.

Filmen förstärker dessutom förväntningarna genom sin estetik. Bild- och ljudmässigt närmar sig produktionen fiktionalisering och påminner starkt om Mikael Håfströms spelfilm ”Ondskan” från 2003. Associationerna till denna klassiska svenska film om pennalism och övergrepp är tydliga och verkar avsiktliga.

Under den senaste veckan har medierna fyllt spalterna med kommentarer om Hallboms och SVT:s film. Men enligt kritiker har täckningen varit påfallande enformig. Ingen ny vinkel eller perspektiv har presenterats, och självklarheterna har avlöst varandra i en ström av förutsägbara reaktioner.

Det är samma välkända historia om Lundsberg som överklasskola och pennalismens högborg i Sverige som återberättas. Efter bara fem minuter in i filmen landar Hallbom i påståendet att ”här fostras framtidens makthavare”. Men frågan är hur väl denna tes håller vid närmare granskning.

Bland kända personer som gått på Lundsberg finns namn som Peder Wallenberg, prins Carl Philip, Ian Wachtmeister, Christian von Koenigsegg, Michael Treschow och skådespelaren Johan Rabaeus. Men huruvida detta verkligen utgör en massiv maktelit som påstås är diskutabelt. En grundlig undersökning av vilken faktisk påverkan Lundsberg-elever har på svensk samhällselit hade möjligen varit en mer intressant vinkling.

I inledningen påpekar Johannes Hallbom själv att mindre än en promille av svenska gymnasieelever går på Lundsberg. Detta väcker naturliga frågor om hur public service motiverar det enorma intresse och de resurser som lagts på just denna skola, när liknande problem i andra skolor sällan får motsvarande uppmärksamhet.

I en tv-panel diskuterades dokumentären nyligen, och författaren Agri Ismaïl kom med en träffande observation. Han berättade att han själv regelbundet blev mobbad och fick stryk i skolan, men eftersom det skedde på en helt vanlig förortsskola i Stockholm gör inte SVT långa dokumentärer om det.

Ett särskilt anmärkningsvärt inslag i de två första delarna är hur Hallbom framställer händelserna kring den så kallade ”januariincidenten”, när fyra elever på skolan misshandlade och förödmjukade tre andra elever. I filmens berättande tycks förövarna förvandlas till offer.

Det är föräldrar till de nu dömda eleverna som får stort utrymme att berätta sin version. Deras barn, hävdas det, hade själva utsatts för grova övergrepp tidigare – och det var därför som de hämnades. De blev stängda av och dömda i Karlstads tingsrätt.

Domarna var hårda. Men anmärkningsvärt nog berör inte Johannes Hallbom rättsprocessen eller domarna överhuvudtaget under de två första delarna av serien. Detta är en påfallande lucka i berättelsen.

Gunilla von Platens son, vars mor är hela filmens absoluta nav och huvudperson, dömdes för fyra fall av misshandel, grovt hemfridsbrott och integritetsintrång. Straffvärdet uppgick till fängelse i 14 månader, men på grund av ålder landar tingsrätten i stället i böter och ungdomstjänst. Domen är överklagad till hovrätten som förväntas ta upp fallet i slutet av sommaren.

Vittnesmålen i filmen kan absolut vara uppriktiga och relevanta. Men frågan är varför Johannes Hallbom väljer att vända på begreppen offer och förövare, och så nogsamt underlåter att redovisa domstolsbeslutet under de två första timmarna av serien. Detta tillvägagångssätt kan betraktas som manipulation av publiken.

Kritiken pekar alltså på flera problematiska aspekter av dokumentären. Den förutbestämda vinklingen, det stora resursanvändandet för en skola som representerar en minimal del av svenska gymnasister, och framför allt den selektiva framställningen av rättsprocessen väcker allvarliga frågor om journalistisk integritet och public service-uppdraget.