Johanna Frändén: Här finns högergodis så det lär räcka fram till halloween

Den franska litteraturvärlden har skakats om av en fråga som länge legat i luften: Kan en av höstens mest omtalade romaner vara skriven av en artificiell intelligens? Det gäller Thélyson Oréliens ”C’était ça ou mourir”, som på kort tid sålt i drygt 35 000 exemplar och belönats med Fnac-priset för årets roman. Priset brukar innebära ett rejält kommersiellt genomslag, men uppmärksamheten fick snart en annan inriktning.

Bakgrunden är att ett anonymt konto på sociala medier hävdade att boken var skriven med hjälp av AI. Kontot kunde snart knytas till en journalist på den konservativa tidningen Le Figaro. Han uppgav att han kört texten genom ett program utformat för att upptäcka AI-genererat innehåll, och att vissa delar av boken enligt programmet ”till hundra procent” var författade av generativ AI.

Författaren Thélyson Orélien, som är haitisk och bosatt i Kanada, förnekar anklagelserna. Romanen, vars titel betyder ”Det var detta eller dö”, handlar om en migrant med en bakgrund som påminner om författarens egen. Den har hyllats av flera av fransk litteraturs mest framträdande namn. När anklagelsen blev känd drog Goncourt-priset, ett av Frankrikes finaste litterära utmärkelser, snabbt tillbaka boken från nomineringarna. I sociala medier har debatten samtidigt övergått i öppet rasistiska påhopp.

Det är ännu oklart hur stor roll AI faktiskt har spelat i tillkomsten av boken. Det som gör fallet uppmärksammat är att det rör en prisbelönt roman med ett litterärt anspråk. Tidigare avslöjanden om AI-genererade böcker har oftast gällt texter med lägre ambitioner, som webbinnehåll och billiga e-böcker. Om anklagelsen stämmer skulle ”C’était ça ou mourir” vara en av de första prisvinnande romanerna där AI haft en avgörande roll.

Frågan engagerar långt utanför Frankrike. Allt fler författare experimenterar med AI, och debatten om vad som är äkta litteratur har intensifierats. Den franske författaren Sébastien Bailly, som själv öppet använder AI i sitt skrivande, skriver i Le Monde att litteraturen måste acceptera inslaget av maskin. Han uppmanar skribenter att vara transparenta och menar att en AI-författare inte är någon som låter datorn skriva romanen. I stället handlar det om att använda verktyget för att bearbeta råmaterial: idéer, vittnesmål, platser, detaljer. Någon måste bestämma vad som blir kvar, vad som kapas och vad som skrivs om.

Baillys resonemang knyter an till en bredare diskussion om upphovsrätt och kreativitet. AI-modeller tränas på miljontals människoskapade verk, ofta utan att upphovspersonerna får ersättning. Frågan om vem som äger en text som skapats i samspel med en maskin är ännu olöst, och den lär bli allt viktigare i takt med att tekniken utvecklas.

Även i Sverige har frågan aktualiserats. I Isabella Nilssons senaste roman ”Om varmhållning av levande döda” förekommer ett långt citat som tillskrivs Virginia Woolf. När en läsare sökte efter ursprungsmötet gav sökningen inget resultat. En snabb kontroll tyder på att stycket med all sannolikhet är genererat av AI. I boken funderar berättarjaget på vad det gör med en text om ursprunget visar sig vara ett annat än man trott. Frågan är öppen: spelar det ingen roll, eller förändrar det allt?

För den franska bokbranschen har fallet fått omedelbara konsekvenser. Prisjurys sitter nu i ett nytt läge där de tvingas förhålla sig till teknik som kan efterlikna mänskligt skrivande allt bättre. Flera förlag lär behöva ta fram riktlinjer för hur AI får användas, och prisinstitutioner kan tvingas ta ställning till vad som ska räknas som ett självständigt verk.

Samtidigt visar reaktionerna på hur stark idén om författaren som ensam upphovsperson fortfarande är. Om en AI kan producera en text som övertygar läsare, kritiker och priskommittéer, uppstår obekväma frågor om vad litteratur egentligen är. Svaret på den frågan kan komma att förändra synen på författarrollen i grunden.

Det franska fallet lär därför inte bli det sista. Tväom kan det markera en vändpunkt i en bredare teknisk omvandling av kulturlivet. Vad som i framtiden räknas som mänskligt skapande, och vad som krävs av en författare, är frågor som kommer att debatteras under lång tid framöver.