Johanna Frändén: Hur ska vi ha det – är landslaget nationalhjältar eller en skam för Sverige?

Svenska fotbollslandslaget har under det senaste mästerskapet blivit föremål för en intensiv politisk debatt som sträcker sig långt bortom fotbollsplanen. Efter en övertygande seger mot Tunisien följt av en tung förlust mot Nederländerna har mediernas hantering av laget och dess spelare väckt frågor om hur prestationer på plan kopplas samman med identitet och svenskhet.

När den svenske landslagsspelaren Yasin Ayari gjorde två mål mot Tunisien och därefter firade genom att falla på knä i den muslimska böneställningen sajdah, exploderade medierapporteringen. Kultur- och ledarskribenter över hela landet började diskutera händelsen i ljuset av Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkessons tidigare uttalanden om att troende muslimer inte kan vara svenskar fullt ut.

Debatten illustrerar ett välkänt mönster som tidigare setts i andra länder. Den franske fotbollsstjärnan Karim Benzema, som vann Ballon d’Or 2022, uttryckte det träffande för många år sedan: ”Om jag gör mål är jag fransman, om jag inte gör mål är jag arab.” Hans observation belyser en problematisk tendens där idrottares nationella tillhörighet verkar villkoras av deras prestationer.

I svenska medier har flera skribenter lyft fram de svenska landslagsspelarnas bakgrund som ett viktigt politiskt argument. Joel Halldorf skrev i Expressen om hur Ayaris framgång och böneställning blev en ”viktig symbol”, medan Aftonbladets ledarsida poängterade hur många av dagens landslagsspelare potentiellt hade kunnat drabbas av de omstridda tonårsutvisningarna om de varit yngre eller inte haft fotbollen som räddningsplanka.

Detta resonemang bygger på tanken att framgångsrika fotbollsspelare med utländsk bakgrund på landslagsnivå ska fungera som bevis för att Sverige blir starkare av invandring. Men argumentationen innehåller flera fundamentala svagheter som blir tydliga vid närmare granskning.

Problemet med att bygga politiska argument kring idrottares framgång är att det skapar en farlig dynamik där svenskhet kopplas till prestation. När landslaget vinner hyllas spelarna som svenska hjältar och symboler för integration. Men när samma spelare misslyckas på planen riskerar berättelsen att vända. Detta blev tydligt när Sverige förlorade mot Nederländerna bara dagar efter segern mot Tunisien.

Landslagsspelare befinner sig i dag i en extremt utsatt position där en missad straff eller dålig markering i en viktig match kan leda till att de tvingas stänga ner sina sociala medier på grund av hatiska kommentarer. Detta fenomen förvärras när deras sportsliga prestationer kopplas samman med bredare politiska och samhälleliga frågor.

Det franska exemplet från tidigt 2000-tal illustrerar riskerna med denna typ av politisering av fotboll. Det etniskt blandade franska landslaget som vann VM 1998 hyllades som dörröppnare för framtida generationer och som bevis på mångfaldens kraft. Men efter spelarstrejken och det misslyckade VM 2010 vände opinionen snabbt. Samma spelare vars bakgrund tidigare setts som en tillgång beskrevs nu plötsligt som ett problem: ”Vilka riktiga fransmän förråder sitt land på det viset?”

Den övergripande problematiken ligger i att de allra flesta invandrare aldrig kommer i närheten av att nå landslagsnivå inom någon sport. Att bygga argument för invandringspolitik på undantagstalanger blir därför både ologiskt och potentiellt skadligt. Det finns många goda skäl för människor att få uppehållstillstånd som inte har något med exceptionell idrottslig talang att göra.

Dagens europeiska toppfotboll bärs till stor del fram av unga män från en etnifierad underklass som i andra sammanhang ofta framställs som problematisk i medierapporteringen. Detta säger mycket om vilka vägar till framgång som är öppna respektive stängda för olika grupper i samhället.

VM spelas endast vart fjärde år, och Sverige lyckas i modern tid bara kvalificera sig till ungefär hälften av mästerskapen. Detta gör varje turnering extra laddad och förklarar till viss del den känslomässiga reaktionen bland supporters. Men när denna naturliga entusiasm blandas med politisk populism uppstår en giftig kombination som riskerar att skada både enskilda spelare och den bredare diskussionen om integration och identitet.

Nutidshistorien är full av exempel på hur politiker och opinionsbildare använder framgångsrika idrottare som politiska slagträn, ofta utan att spelarna själva bett om denna uppmärksamhet. Detta mönster fortsätter nu i Sverige där landslagets sammansättning och prestationer används för att göra poänger i en helt annan debatt.

Inför kommande matcher vore det klokt att kollektivt sänka tonläget och se det svenska landslaget för vad det faktiskt är: en grupp fotbollsspelare som tillsammans försöker prestera så bra som möjligt i ett internationellt mästerskap. Varken mer eller mindre. Deras uppgift är att vinna fotbollsmatcher, inte att fungera som politiska symboler i en laddad samhällsdebatt.