Johannes Klenell: L kramas och fjäskar för SD – en gång var de det mest hbtq-vänliga partiet

Liberalernas nya strategi inför valet har väckt starka reaktioner i svensk politik. Partiet, som historiskt varit ett av riksdagens mest progressiva, har inlett ett nära samarbete med Sverigedemokraterna i ett försök att ta sig över riksdagsspärren. Bilden av partiledaren Simona Mohamsson och SD-ledaren Jimmie Åkesson i en stel kram på en gemensam presskonferens har blivit symbol för denna omstridda allians.

Vägen dit har inte varit särskilt lång. Redan i mars sågs de två partiledarna tillsammans på fotboll, ett möte som Mohamsson försökte förklara med att hon är ”en kramig person som går på fotboll och dricker bärs”. Förklaringen visar på det dilemma som Liberalerna befinner sig i – ett parti som tvingas omforma sin identitet för att säkra politiskt överlevnad.

Det politiska kalkylerandet bakom alliansen är tydligt. Liberalerna hoppas att Sverigedemokraterna ska kunna bidra med ett par hundra tusen stödröster som kan ta partiet över fyraprocentsspärren. Detta har lett till en situation där ett parti som tidigare markerat tydligt avstånd till SD nu ställer sig vid sidan av dem med stela leenden.

Acklimatiseringen till det nya politiska läget har gått snabbt. I sociala medier har Mohamsson börjat använda SD:s retorik, bland annat parollen ”stoppa sosseriet”. För Åkesson däremot har situationen varit enklare – han har inte behövt flytta på sig i någon fråga överhuvudtaget. Hans prioritering verkar främst ligga på att upprätthålla en viss image på internet, riktad mot en specifik väljargrupp.

Sverigedemokraternas valrörelse har fått en ovanlig karaktär i sommar. En uppblåsbar ballong föreställande Åkessons huvud har färdats genom svenska städer som Ockelbo, Uppsala och Falun. Själva budskapet med kampanjen förblir oklart, men den speglar partiets strategi att vara ständigt närvarande i mediebilden.

Åkesson själv har tillbringat sommaren på en segelbåt på Göta kanal, klädd i hawaiiskjorta och hatt. Därifrån har ett konstant flöde av innehåll producerats för sociala medier. Aktiviteterna sträcker sig från provsmakning av partiets nya energidryck tillsammans med Ungsvenskarnas ordförande till spridning av videoklipp med påståenden om Socialdemokraternas politik.

Ombord på båten har också välkända gästfigurer dykt upp, där diskussionerna kretsat kring nationell identitet och invandring. Även Mohamsson har gjort uppträdanden där, med tillhörande fotosessioner och dragspelsmusik, i ett försök att visa på partiledarskapets goda relationer.

Konsekvenserna av samarbetet har blivit tydliga även i politiska sakfrågor. När jämställdhetsminister Nina Larsson från Liberalerna nyligen uttalade sig om att Sverigedemokraterna borde få delta i Prideparaden väckte det uppmärksamhet. Hon argumenterade för att alla borde kunna delta för att diskutera olika politiska inriktningar.

Detta uttalande är anmärkningsvärt mot bakgrund av att framstående SD-företrädare, inklusive Björn Söder som varit nära medarbetare till Åkesson, tidigare har uttryckt sig negativt om Pride och kopplat det till pedofili. Sådana åsikter är inte ovanliga inom partiet, vilket gör Larssons förslag kontroversiellt.

Situationen belyser den märkliga position Liberalerna hamnat i. Ett parti som historiskt varit riksdagens mest hbtq-vänliga har nu bundit sitt öde till ett parti vars ledande företrädare regelbundet ifrågasätter hbtq-personers rättigheter och existens. Transformationen är omfattande och väcker frågor om hur långt ett parti är berett att gå för att säkra sin plats i riksdagen.

För Liberalerna handlar det nu om en politisk överlevnadsstrategi där man satsar allt på att Åkesson ska kunna övertyga sina väljare att rösta på ett parti som dessa väljare tidigare blivit uppmanade att avsky. Priset är tydligt – ett parti som successivt överger sina grundläggande värderingar i jakten på riksdagsplatser.

Medan Mohamsson försöker navigera i detta nya politiska landskap fortsätter Åkesson att fokusera på det han bedömer som viktigt för sina kärnväljare – att upprätthålla en viss image i sociala medier och producera innehåll som tilltalar hans målgrupp. Den politiska substansen i valrörelsen får stå tillbaka för showmanship och viral spridning.