Både party och politiskt allvar när Gorillaz avslutar allt

Damon Albarn har aldrig varit rädd för att blanda storvulen pop med politiska budskap. När han stängde årets Way Out West i Göteborg var det med en vidlyftig orkester och en lång rad gäster på scen. Konserten blev både en fest och en påminnelse om att världen brinner.

Redan från första ackordet var stämningen i Slottsskogen på topp. Publiken sjöng med i refränger som sträckte sig flera decennier tillbaka, men kvällen var långt ifrån en nostalgitripp. Albarns projekt har alltid rört sig över genregränser, från brittisk indie och hiphop till afrikanska rytmer och orkestrala arrangemang. Den här gången fick han med sig en stor ensemble, och det gav låtarna en tyngd som passade såväl de stora popögonblicken som de mer eftertänksamma stunderna.

Gästerna var många och brokigt sammansatta. En del av dem var etablerade artister med egna karriärer, andra var mindre kända namn som fick chansen att glänsa i en av festivalens mest synliga spelplatser. På sätt och vis speglade det hela Way Out Wests själ: en plats där olika musikvärldar möts, där hierarkier suddas ut och där samarbeten sker ögonblickligen. Det är en festival som sedan starten har velat vara bred snarare än smal, och avslutningen blev ett tydligt exempel på den ambitionen.

Men det var inte bara musiken som talade. Mellan låtarna valde Albarn att rikta blicken mot omvärlden. Han nämnde klimatkrisen, krig och den politiska oro som präglar många delar av världen. Budskapet var inte inlindat i några omskrivningar. Precis som många artister i år har använt sina konserter för att markera ställning, gjorde Albarn det med eftertryck. För Gabriel Zetterström, som recenserade konserten, var det efterlängtat. “På tiden”, tycker han.

Att en av festivalens avslutningsakter tar ställning är inte unikt i sig. Way Out West har länge profilerat sig som en festival med hållbarhetsprofil och ett tydligt samhällsengagemang. Man har arbetat med att minska klimatavtrycket, satsat på vegetarisk mat och skapat en mötesplats för musik och samhällsfrågor. Men det är en sak att som arrangör sätta upp värdegrunder. Det är en annan sak att som artist våga stanna upp i ett annars högt tempo och tala direkt till publiken om det som är svårt.

Albarn gjorde både och. Han behöll festen, men han sänkte också tempot och lät allvaret ta plats. Det är en balansgång som många artister misslyckas med, antingen blir det för politiskt eller så blir det för platt. Här fungerade det därför att det växte fram ur musiken och stämningen, inte som ett fristående utspel.

Konserten kom också i en tid när stora festivaler står inför en rad utmaningar. Biljettpriserna har stigit, publikvanor förändrats och konkurrensen från andra evenemang och digitala plattformar är hård. För arrangörer handlar det allt mer om att erbjuda ögonblick som inte kan upplevas på distans. Att få se en artist av Albarns kaliber med en stor orkester och ett brett gästspektrum är just ett sådant ögonblick. Det blir en anledning att vara på plats, mitt i folkmassan, och känna gemenskapen.

För Göteborgs del innebär festivalavslutningen också ett ekonomiskt lyft. Way Out West fyller hotell, restauranger och kollektivtrafik med besökare under några intensiva sommardagar. Konserten i Slottsskogen blir därmed mer än en kulturell händelse; den är en motor för hela regionens besöksnäring. När arrangemanget avslutas med en bred artistisk manifestation blir intrycket starkare och återkomsten sannolikare.

Damon Albarns stora orkester lämnade inga tvivel om att festivalen ville sätta punkt med energi. Publiken fick dansa, sjunga och vara en del av något större. Samtidigt bar kvällen med sig en underton av allvar som dröjde kvar långt efter sista låten. Det var fest, men det var också en påminnelse om att världen utanför Slottsskogen inte är lika harmonisk.

Gabriel Zetterström sammanfattar känslan: på tiden att någon med så stor scen använder den till något mer än underhållning. I en festivalmiljö som ibland riskerar att bli en fristad från omvärlden, valde Albarn att inte blunda. Det är en hållning som många i publiken verkar ha uppskattat.

Way Out West slutar i år med ett av sina starkaste avtryck på länge. Musikaliskt var det brett, politiskt var det tydligt och stämningen var precis så hög som ett avslut ska vara. Frågan är om framtidens festivalavslutningar vågar göra likadant.